Den natt som var den sista av sin sort
då vi var mitt i lekens vilda yra,
då vi lät fest och livfullhet få styra
- den natten drog du tyst och stillsamt bort.

Du lämnade oss kvar att se oss om,
att upptäcka den fina man som funnits,
men som till andra sidan nu har vunnits
då vindens sändebud till honom kom.

Nu såg vi din gestalt så märkligt klar,
din omsorg och ditt allvar inför stunden,
ja denna själva godhet som var grunden
för din personlighet så som den var.

Så ung och med en skarp och livfylld blick,
omöjligt att förstå den kunde släckas,
att den så snart av tiden skulle täckas,
den korta stund på jorden som du fick.

I alla skratt som dock ska sänka sig
över vårt liv i ständig snabb förvandling,
i vart beslut och varje välment handling
vill vi för alltid bära med oss dig.