Soffan var återigen fylld med smulor. Det var direkt äcklande att ens tänka på att sätta sig i den. Hur det skulle krasa när man la tyngden lite bakåt, så som man i allmänhet gör. Men, det var bara att acceptera, smulorna var nog inget han skulle märka och hon använde aldrig soffan i alla fall. Han fick krasa hur mycket han ville. Ville han förstöra den var det hans val.

Det är grått utanför fönstret över soffan , grått ut över gården, ett grått täcke över huset mittemot. Hela staden, hela världen verkar grå just idag. Just idag.

Även om hon velat förtränga det så många gånger, minns hon tydligt dagen för precis fyra år sen. Pappans stolta ögon, blommorna, vårsolen och den så otroligt vackra klänningen i precis den modell hon önskat sig. Så perfekt. Så vackert.
Hon minns mammas tårar under ceremonin i kyrkan och tårtan med tre våningar. Bröllopsresan till Azorerna. Hur hon sedan, i flera veckor efteråt, sorterat alla foton, torkat blommor, stolt ställt in alla presenterna i köksskåpen. Tackat sin lyckliga stjärna för hur underbart hennes liv tycktes bli.
När han sedan några månader senare föreslagit att hon skulle sluta jobba hade hon inte sett det som något särskilt. De skulle ju klara sig mer än bra på hans pengar och kanske tyckte han att hon skötte huset för dåligt? Kanske var han inte nöjd med henne?

Så, dagen därpå gick hon till avdelningen och sa upp sig. Hon gick hem med ett leende på läpparna, nu skulle hon fylla sin roll som kvinna och det skulle maximera lyckan i hennes nya liv. I deras nya liv.

När hon tänker tillbaka på det nu mår hon illa. Och den här dagen är alltid den värsta.

Första gången var hon förväntansfull. Undrade vad han skulle hitta på, vilka äventyr de skulle uppleva tillsammans. Även fast de gått ett år så kände de inte varandra riktigt ännu. Det fanns inga direkta mönster. Och även om hennes äktenskap än så länge varit hemskt så var hon förväntansfull den kvällen. Det var ju trots allt deras första bröllopsdag.
Redan klockan fem hade hon dukat bordet med finduken, även om han aldrig kom före klockan sju. Förmodligen skulle de inte spendera kvällen hemma, men man kunde aldrig veta säkert.
Maten hade hon börjat med redan mitt på dagen. Handlat nere i centrum, slitit i köket i timmar och lagt upp på fat.
När klockan var sex satt hon, iklädd sin röda klänning, på en av de vita köksstolarna. Det var som om stearinljusens fladdrande kände förväntningarna i luften. Hon log. Snart skulle han komma.

Stämningen i rummet var lyckligt ovetande om att hon skulle sitta på precis samma stol och stirra in i precis samma ljuslåga fyra timmar senare. Att hon skulle sitta så ända tills gryningen kom och hon var tvungen att blåsa ut ljusen för att de inte skulle fatta eld i finduken.
Och sedan gråta tills dagen började på riktigt.

Sen dess har hon gråtit ganska många gånger. När hon ser honom framför sig. Hur överdriven, självgod och okänslig han är. Ibland undrar hon vad som skulle hända med honom om hon lämnade honom. Smällde igen dörren och sprang tills hon inte kunde längre.
Men det var så längesen de föll in i det här mönstret, så längesen hon slutade vara arg. Hon är beroende av honom. Han har gjort henne beroende av honom. Han har förstört hennes liv.
Fram tills idag.

Hon vet inte riktigt när hon bestämde sig, men hon vet att nu går det inte längre. Hennes idag precis fyra år långa äktenskap måste få ett slut. Om hon så ska ta till vilka medel som helst.

Känslan hon har när hon går in i köket är lugn och njutningsfull. Äntligen.

Knivarna finns i näst översta lådan till vänster om spisen. Den största använder hon bara till att skära steken han brukar vilja äta någongång under helgerna. Men, nu skulle den bli perfekt. Eggen är skarp och säkert 20 centimeter lång. Hon ser framför sig hur han faller ihop på hallgolvet med knivskaftet utstickande någonstanns strax nedanför skulderbladen.
Hur fritt hennes liv skulle bli.

Hon ser på klockan.Tio minuter. Sen skulle han vara borta ur hennes liv. Inga fler mönster, inga fler \"jag har tvättat din skjorta nu, älskling\". Aldrig mer. Aldrig mer.

Fem minuter. Skulle han verkligen klara sig utan henne? Han var verkligen tragisk. Kanske fanns det någon del av honom som älskade henne, någon del av honom som var hennes man?
Men, nej. Aldrig mer. Han måste bort.

Nu hör hon stegen i trappan. Nu. Nu.

Han låser upp dörren, går igenom den lilla hallen in i köket där köttsoppan står på bordet.
\"Underbart,älskling\"


Kniven ligger på sin plats i lådan, där hon lagt den i precis sista stund.
Hon hade ju trots allt gjort köttsoppa åt honom idag.
Han skulle säkert ändra hennes liv nu.