Den gamle mannen drog sakta och darrigt penseln över duken. Han gick några steg bakåt och granskade sitt verk. I hela sitt liv hade han ägnat sig åt målning, det var hans hobby, yrke, liv. Mannen rynkade pannan och suckade högt. Målningen såg konstig ut. Med åren hade energin och det lilla extra i hans bilder försvunnit. Nu såg det bara konstigt ut, tyckte han. Vem som helst kunde se att han hade enorm talang och hade varit, mycket duktig, men det var få som visste vad hans bilder hade varit förut. Han satte sig satte ner på en stol och stötte huvudet i händerna. Han var trött på det eländiga livet.

Byborna skakade bara på huvudet varenda gång de såg honom igenom sitt fönster. \"Sätt in honom på ålderdomshem\" sa man. \"Han orkar snart inte stå mer\". Några hade förstånd och tyckte synd om honom, men de flesta tyckte bara att han var knäpp. I just denna byn hade bara ett fåtal sett hans bilder från de bästa åren. Plus att det nästan inte var någon som gillade honom. Han hade det inte lätt.

Den gamle mannen hade just tagit fram sin första kända målning. Det var originalet, som han inte hade betraktat sedan ca 20 år. Han hade inte orkat se på den vackra bilden sedan han hade blivit sämre. Den föreställde en kvinna men solfjäder som satt på en fåtölj. Mannen fick tårar i ögonen av sorg han kände sig värdelös. Just då fick han ett kraftigt hostanfall. Hans lungor var dåliga efter allt det han andats in. Hon var nästan aldrig ute, och städhjälpen var dålig och kom sällan. Han snörvlade och blev plötsligt stel. Han hostade blod.

Tre veckor senare kom en dödsannons upp i tidningen som fick många att ha blandade känslor. Mannen hade dött. Hans målningar fick ta plats i nya hem för mycket pengar. Årtal och namn sattes på. På så sätt blev den gamle mannen, som hade haft ett svårt liv med lite pengar och få vänner, ändå till slut efter sin död lite av en känd målare.