Hon kastar huvudet bakåt i ett pärlande skratt
Lockarna dansar över hennes magra axlar
Smala fingrar, bleka knogar kramar koppen
Jag kunde inte hålla min, hettan svedde handflatorna
Men hon verkar så frusen
Knäna uppdragna till bröstet, jackan knäppt upp i halsen
Försöker fånga hennes blick, dold av svartkletade mascarafransar
Ställa en tyst fråga om sorgen den rymmer
Men hon bara skrattar mer och villar bort mig när hon ler
Nyttjar skönheten som försvar mot frågor med för svåra svar