I mitten av rummets bågformade väggar


sluter sig mina skuggor runt mina munnar


jag håller andan inför stunderna det händer


men kväljningarna står över mitt huvud och spryr och sväljer mörkret, mamma





ser du nu att min sol, har mörknat i vinröda droppar


ni dricker mitt blod mamma


då ni blivit vaneskadade inför mitt skärande





I stolen sitter du, morfar


du ser på mina tårar


torkar dem inte längre


utan bara sitter, sitter




sitter likgiltigt


men sorgen målar bilden av dig


i gråtonade fönster krusningar





i fönsterbläckets numera röda färg


vill jag sluta mina fötter till


hoppa från fönster höjda till himlen


i ett måste för fall för att få komma upp till dig





På gräsmattans grönbruna djungel skall jag falla


den dag ingen ser mina tårar


längre