Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Andlös

Mitt i livet
glömde jag bort att andas,
och bröstkorgen fylldes med vatten
istället för luft.

Min armbåge
blev rak och benen vek sig.
Men hjärtat det bara fortsatte att slå,
fast jag bad det stanna.


Fri vers av Sara Boström
Läst 673 gånger
Publicerad 2004-11-30 09:28



Bookmark and Share

  Lisa
Hej Sara. Nu är jag här och läser igen... Tycker fortfarande väldigt mycket om denna text. Idag läser jag den dock på ett annat sätt, och tänker att de två första raderna i andra strofen egentligen skulle kunna försvinna utan att jag förlorade ett uns av känslan i texten. Men funderar på om det där med armbågen har någon särskild betydelse? Du vet; armbåga sig fram, vassa armbågar, något sådant? Hur som helst är de två sista raderna fortfarande knock out-bra!
2007-12-12

  Lisa
Sara, har läst din "Andlös" igen. Den är fantastisk! Det är så svårt att beskriva hur. Vissa dagar kan jag översätta den till mitt eget livsspråk och läsa den som en varning. Sista raden är så slutgiltig och tung men ändå enkel och rak. Denna text golvar mig totalt.
2005-09-23

  Lisa
Dessa två strofer rymmer något stort. Vackra "liknelser", mycket poetiskt, sorgset på ett behagligt sätt (hur nu det är möjligt).

2004-12-02

    Johannes_ny

2004-12-02

  johii
Det bästa jag läst på länge!
Rekomenderas!

Du bygger upp en bra stämning och avslutningen är perfekt!
samtidigt känner man så väl igen känslan..
tack!
2004-12-01

    David Wästerfors
Vackert och enkelt!
2004-12-01

    Göte Holmlund
mitt i sorgen...kanske är tankens kraft inte alltid starkast...som så många tjatar om....den fysiska kroppen kanske fattar egna beslut oftare än själen anar
2004-11-30
  > Nästa text
< Föregående

Sara Boström
Sara Boström