Han stirrar ner på trafiken som passerar under honom. Billyktorna ser ut som eldflugor på led när de rusar förbi långt där nere. På den här platsen blir vägen aldrig tom, bullret tystnar aldrig. Motorvägssyndrom. Alla är på väg.

Själv sitter han stilla och ser världen stressa vidare. Alla är på väg, utom han. Han trivs där han sitter. Solen hade stekt i ansiktet när han kom dit, men nu har den försvunnit bortom horisonten. Timmar har passerat och sensommarkvällen har kommit med fuktig kyla och ett hav av becksvart mörker.

Många hade nog varit rädda om de satt där på klippkanten och såg metallmonstren passera på väg mot evigheten, men inte han. Han kände till varenda centimeter av naturen runt honom och höjden skrämde honom inte längre. Han tänkte tillbaka på tiden då han började komma hit. Hjärtat hade bultat i bröstkorgen och det hade pirrat i både armar och ben när han sneglade över kanten.

Det är länge sedan nu. Det är lite mer än ett år sedan han var här sist. Han ryser till lite när han tänkte bakåt i tiden. Han hade varit där varenda dag, vecka efter vecka. Tittat över kanten, lutat sig ut, trampat på klippor han inte var säker på om de skulle hålla för hans tyngd. Testat gränserna. I flera månader hade han kommit dit. Ingen av gångerna hade han vetat om han någonsin skulle komma därifrån. I alla fall inte på vilket sätt... När vintern kom med snön och gjorde sikten svår, när våren började smälta bort allt det vita och gjorde världen svinhal... Han hade testat gränserna. Spelat rysk roulett med naturen.
Ibland vill han bara gråta när minnena kommer över honom, men inte idag. Ett lugn vilar över omgivningen och över honom. Trafikens buller som en gång fått honom att kallsvettas gör honom totalt avslappnad. Han är inte rädd längre. Världen skrämmer honom inte.

Förra gången han var här. Slutet av april. Sommaren var nära, men med tolv grader och spöregn var det svårt att tro det. Han hade snubblat dit upp, knappt sett efter var han satte fötterna. Varför skulle han? Han var inte där för att överleva. Lika lite som han var där för att dö, var han där för att överleva. Han hade halkat sig fram till sin vanliga plats, suttit där och sett ner på bilarna och känt vattendropparna rinna över tinningarna och i pannan, för att senare förenas med tårarna på kinderna. Kylan hade varit isande och fingrarna hade fått en blåaktig ton han aldrig tidigare sett.

”Nu eller aldrig” hade han väst till sig själv. Det var nu han skulle bestämma sig. Gå ner eller flyga ner. Kämpa eller ge upp. Leva eller dö. Timmarna hade runnit iväg utan att han hade märkt det. Graderna hade sjunkit och tagit med sig förkylningen och feberyran. Rösterna inom hade skrikit så högt att han inte kunde tänka en endaste tanke. Han satt bara och gungade fram och tillbaka. Undrade hur mycket han kunde gunga innan han gick över gränsen till att gunga för mycket.

Han skakar av sig obehaget som kommer när han tänker på den där aprilkvällen. Så mycket har förändrats sedan dess. Rösterna har tystnat, livet lugnat ned sig. Han skulle ha dött den där dagen. Han kan inbilla sig att det varit en dag som alla andra, men han visste att det var annorlunda den dagen. Det berodde inte på regnet eller kylan, han hade vetat det redan innan han drog undan gardinerna den morgonen och sett vattendropparna ge efter för gravitationen. Han skulle inte ha överlevt den dagen.

Han kan fortfarande inte riktigt säga vad det var som hände, vad det var han såg. En röd bil som körde om en svart, en lastbil som kom från andra hållet... En ljudlig smäll som ekade över landet – och sedan tystnad. Trafiken stannade upp, motorerna slogs av. Tystnaden mellan sekunderna kopplades ihop, blev till minuter.

Han blundade. Det var förändrat, allt var förändrat. Han såg inget, hörde inget, kände inget. När räddningsfordonens sirener kom inom hörhåll undrade han kort om bilolyckan hans ögon sett var verklig, eller om han, en gång för alla, gått över gränsen. Var det honom de kom för att hämta? Var allting över nu? Den totala förbluffningen övergick ett oro, sedan till en krypande panik. ”Öppna ögonen”, bad han sig själv. ”Ta reda på vad det är som händer”. Modet svek i några sekunder innan ögonlocken drogs upp och blicken vändes nedåt.

Män i orangea kläder och plåtsaxar skyndade mot den röda bilen. Själv satt han uppe på klippan, på behörigt avstånd från den fräna lukten av bränt gummi och bromsspår. Han levde.

Han började darra där han satt, långt upp i sin egna värld. Det var som om han vaknade upp. Gå ner eller flyga ner, ge upp eller kämpa, leva eller dö! Ett leende han inte ens visste fanns dök upp och han ställde sig upp, vände om och lämnade klippan. Aldrig mer, tänkte han. Aldrig mer.


Man, nu sitter han trots allt där. Ser på eldflugorna rusa förbi på motorvägen. Hör motorernas rytmiska brummande, känner sensommarnattens fukt tränga genom kläderna. Han ler. Han skulle inte ha överlevt den dagen. Kanske hade han inte gjort det heller; när det stod om olyckan i tidningen stod det något om att ingen av de inblandade överlevt. Ni skulle bara veta, tänkte han. Ni skulle bara veta. Det var den dagen han valt. Gå ner eller flyga ner, kämpa eller ge upp, leva eller dö.

Han hade valt livet. Han ångrade det aldrig.