Nu ligger döden i sin väntsal
mellan oro, nåd och vila
och klockans steg mot gryningen
skall snart ha slutat ila

Och årsringar i flisor
strör sitt samvetslösa kvalm
över bonat golv och renad luft
och blanka ögonforsar

Och de sköljer våra dagar
i mekanisk precission
liksom vårflod eller höstregn
bort från nuet, bort från jag

Och så vilar vi i kistor
eller bottnar under hav
utan väntan eller längtan
efter uppståndelsens krav

Och glömskan kan ej nå oss
eller solens varma famn
ej heller når oss gråten
ifrån dem vi lämnat kvar


Vi lämnar döden i sin väntsal
han har ingenting åt oss

och dess fallna löv
och nederbörd
från skyn
ska vi trampa ned i dyn