Med ditt blida leende
likt en solstråles försynta lek
över prasslande fjolårsblad
fick du mig alltid att tänka på
den spröda blåsippan
så ömtålig - och ändå så stark

Så stark att den trotsat täcket av gammalt ris
och den plötsliga frostnattens kyla
så ömtålig med sin späda stängel
och sina florstunna himmelsblå blommor
-står den där
stilla försynt
upptäcks bara av den
som stannar till ett ögonblick
och böjer sig ner

Din ljusa blick med ett dunkel i botten
förde mina tankar
till den trolska skogstjärnen
som utmanar med sin gåtfullhet

Din dröm - som bar dig genom tunga dagar
\"en gång ska jag stå igen
flytta mina fötter av egen kraft\"
-drömmen som aldrig dog
drömmen - som gjorde dig så stark och levande
alltid gav dig mod till ytterligare en dag

och som nu burit dig
bortom den disiga horisonten
bortom omöjligheterna
in i det land där drömmar blir sanna....