så fördes mot min mun
den spik som fallenheten stöpt
och pilens ände blygdats hade

skammen stod svart
och syndarnas rader ingen utsikt sa
i gropen där vi föll där
hjälpte ej pardon
så fogligt som möjligt smet jag
grep jag järnet och bar det
mot guds nedsträckta hand det var allvarsamt
och handsken kastade han
den sluga listen tycktes ej mer komma mig


ge dig  ge dig
förlora dig till mig


jämte mig
ståndas praktfulla evigheter
skickad mot betydelsers bott


och plogarna plöjde
skaften stod riktade
vässade djupt
och trängdes mellan greparnas dimhöljda lukt
man mot annans mjukaste stopp

allt det här
och allt du svärdolme
gör mig fande
min järnbörd är kommen
på skam



II

av kärleksprakt vi svikta ej
från förlustelsens makt
jag bikta mig
chante fable
chante moi
mon ame   salome