I svarta sammetsblusen
Och ljusa hatten
Han båten ror från stranden
I djupblått insjövatten

Med bruna toppar säfven
Åt land sig vänder;
I junisolens hetta
Sig badda gröna stränder

Han ser på hennes ögon
Där tyst hon sitter
På hvitblå toft; hon följer
Hans årtags pärleglitter

Han gläds åt ögonhåren,
Som skugga kinden;
Den fått en dämpad rodnad
Af lätta varma vinden

Och halsens mjuka böjning
Är sällsamt fager;
Kring smärt gesalt sig gjuter
en glans av sommardager

Hans tankar gå och komma,
Hvarann de jaga:
Hvem är hon dock? Och hvarför
Ej vet han hennes saga

Hon känner, hur af blickar
Hon öfverstrålats -
Nu bär det bort till holmen,
Där snart hon af skall målas.

Av: A U Bååth, en stor skald.