- Vad ska detta tjäna till, Hedvig, snörvlade Ida.
- Han är min enda vän, sa hon.
- Hur kan du säga så, lilla Hedvig?
- Han är det, han är det, han är det.
- Jag kan inte döpa en kråka. Jag har redan gjort mig löjlig.
- Då kan du inte heller döpa mig.
- Jag är också din vän, Hedvig, viskade Johan till henne.
Hon vred det späda fina ansiktet på den långa vita halsen.
- Du ja. Men du är ju redan döpt, du.
Hon tog ett steg fram mot dopfunten, knöt handen runt
Germunds nacke och bröt den, tills de små knogarna vitnade
och blodet sipprade fram. Hon slängde kråkan i dopfunten och
rusade ut.