Hon mindes en tid då hon hade haft ett arbete att gå till. Nu satt hon mest i väntrummet med de andra. Det fanns veckotidningar att bläddra i, men det var det ingen som gjorde. Väggarna var vita och stolarna grå. Eller var det blå? Hon visste inte. Med blicken inåtvänd var det svårt att lägga detaljer på minnet. Hon skulle inte kunna känna igen någon av de andra som brukade sitta här. De flesta kom flera gånger i veckan. Själv hade hon varit här varje dag i snart ett år.

Skylten med de tre pilarna hade hon gått förbi så många gånger att hon slutat läsa texten. Första gången hade hon stått här länge och tittat på orden: gravarna till vänster, livet till höger. Tveksamma rakt fram. Hon hade fortsatt rakt fram. Sedan dess hade hon varit i väntrummet.

Första gången som hennes namn ropades upp hade hon hämtats av en vitklädd livsbejakare, men inne i behandlingsrummet väntade flera dödslockare. Deras svarta rockar hade dansat framför hennes ögon, och plötsligt stod hennes nära och kära omkring henne. Hon hade en pistol i handen.
- Skjut den du älskar minst, viskade rösterna, plågade och väste.
Och till sist sköt hon sig själv.

Sedan dess hade behandlingarna avbytt varandra. Hon hade drunknat i havet när hon försökte rädda sin syster. Lagt sin kropp på järnvägsrälsen. Voltat med bilen nedför en ravin. Brunnit inne. Det värsta var att hon aldrig dog. Smärtan var det enda verkliga. Den satte sig i kroppen och plågade henne om nätterna.

Hon sov hemma och ibland åt hon frukost innan hon gick. Just den här morgonen fanns hennes rädslor i alla hörn. Statyer i granit visade hennes ansikten i olika tysta skrik. Hon fick skrika dem högt för att få dem att försvinna. Annars var allt som vanligt. Hon hängde av sig ytterkläderna och satte sig vid en stol vid fönstret.

Då fick hon plötsligt syn på havet därute. En liten glipa i den fördragna gardinen släppte in en ljusstråle som föll över golvet, och hon hörde en röst.
- Jag kan då inte förstå varför du är kvar.
Hon tittade upp och fick syn på en äldre dam i röd kappa. Det var första gången hon hade hört någon tala i väntrummet. Först vågade hon inte svara, men sedan viskade hon:
- Jag vet inte hur man kommer härifrån.
- Du måste välja.
- Men hur?
- Genom att inte komma hit, svarade den gamla damen otåligt.
Precis när hon skulle fråga om kvinnans namn hörde hon sitt eget namn ropas upp, och en livsbejakare stod i dörren. Hon steg upp och följde honom genom korridoren.

- Du har varit här i ett år nu, log han med sitt vita ansikte.
Hon rös. Nog för att dödslockarna var hemska. Men livsbejakarna, som förverkligade hennes drömmar och sedan tog dem tillbaka var nästan värre.
- Jag kommer nog inte hit mer, sade hon plötsligt.
De stannade vid skyltarna.
– Du är alltid välkommen tillbaka, men jag hoppas att vi inte ses igen, hörde hon honom säga när hon tog till höger och gick tillbaka till livet.