Som alltid växer skräcken i mig
ångest omvandlas till tårar
som jag försöker pressa tillbaka
Som alltid men allt för sällan.
När jag mår tillräckligt dåligt
och inte har något val
ber jag min vän att skjuta mig
lite ironiskt men med sanning i orden.

Trots detta går jag i kyla
släpande steg mot den byggnad
som jag alltid unviker trots att den ser välkomnande ut
i mina ögon är det en bunker
Som ekar när mina slitna skor
tvingar mina fötter upp för trapporna.

Väntan, den eviga väntan
intalan och försök att slappna av
i en kvart eller två
tills Mitt namn blir jättestort
på en skylt och mitt hjärta slutar slå
för ovanlighetens skull.
Jag hoppas på att det inte ska börja igen
men jag har alltid otur och reser mig.

Han är stor och inte det minsta förtroende ingivande
som de borde vara
som jag skulle behöva
Och jag skäms när han frågar mig varför
han gör mig rädd när han kastar sanning i mitt ansikte
Jag går sönder innuti
på många sätt
Mia, du är snart slut, snart är du döende
ändra detta nu.

Jag skakar och tar min hög recept
jag försöker skoja bort besöket med mina tankar
försöker tända en cigarett som jag kastar
för jag vet att jag måste
att han har rätt.
Jag vet varför jag mår som jag gör
det är därför jag bär en påse medicin hem
Måste bara hämta boken
Tillbaka till jobbet

Dom vill veta hur det var
så jag tar upp mitt falska leende ur väskan
trycker ner tårarna i halsen och tiger
Sanningen gör ont det är bara att inse
Det var mina egna ord till någon annan
jag vet att det stämmer
annars skulle jag inte känna
något alls
kanske tycker jag bara synd
om mig själv
och är patetisk.

Men jag inser nu



/M