Halkar, glider, slipprig mossa rinner mellan fingrarna
Paniken ger järnsmak i munnen, metall mot tungan
Naglarna klöser förtvivlat, splittras mot frostkalla klippor
Vart tog sommarkvällen vägen?
Den ljumma vinden och vårat svindland äventyr
Vattnet under mig nu mörkkallt, en väntande grav
Vart är glittret som dansade där nyss
När slutligen blodiga barfotafötter och sönderklösta naglar tappar taget
Finns där inte kvar någon luft att skrika ut
Beredd att fylla lungorna med salt och tystnad
Träffar aldrig ytan, chansen att dricka slutet
Klippsprång, och kanske kastade vinden mig dit
för jag minns det inte från vår uppfärd
Med brutna vingar förblöder jag
Skriker förtvivlat på hjälp ifrån dig
När jag borde förstått, du har fallit för länge sedan
Med pulveriserat skelett och bottenkänning
När mina fingrar förtvivlat sökte fäste borde jag vaktat dig
Lagt en hand på din, hindrat dig från att ge upp, släppa taget
Jag borde funnits där när tid var
Men jag visste inte
Jag visste verkligen inte
Visste ju inte alls
(ville inte veta? Fick inte veta?)
Om vi möts igen minns du mig inte käraste vän
Det smakar inte metall i munnen längre
Men jag har råkat glömma hur man andas
och hjärtat slår så sakta, så sakta, jag är så trött
så vansinnigt trött...