Nu är det dags, jag måste ju tro på vad läkarna säger. De säger att de ska kunna bota honom Jag intalar mig, gång på gång att det är så. Men som jag skrivit i en dikt så tror jag visst inte riktigt på mig själv uppenbarligen. För om jag gjorde det behövde inte oron fortsätta mala i mig.
Samtidigt vill jag inte visa honom min oro, för då kanske han får det svårare......
men........

Vad händer om inte om håller, hur blir det då???

Maken är lugnet själv, tänk om det kunde smitta av sig lite till mig.
Jag har en liten fundering, tänk om det är så här.....

Nu läggs han in, blir omhändertagen av sjukvården, alla önskar honom all lycka. Alla inklusive jag själv.
Jag önskar honom verkligen lycka till....för jag vill ju ha hem honom igen frisk, botad, åter till vardagen....Jag vill ha tillbaka den man han var innan,

Innan vi behövde tänka på morgondagen, innan vi insåg.....

Men vem önskar mig lycka till?????
Tänk om min malande oro egentligen är avundsjuka......
Får man ha såna tankar????
Det är ju jag som ska stötta........

Känner mig usel!!!