Det är månens silverglans som lockar blicken
siluetten av karga grenar i gudinnans glans
nakna kalla grenar som när hösten är över
och smärtan avtagit
åter kläs i grön festskrud
har inte förmåga att avvika i hösten
väntar blint på våren
motviljan till trots
vilar ryggen då mot stammen så stark
i hopp om bara en pust av grönskans doft
och en smekning av nyutsprungna blad