du brukar säga att jag är bra på det där
du vet jonglera med bokstäver och dribbla med ord
du säger att egentligen är det nog därför
som du alltid råkar falla för mig
gång på gång på gång
ja det måste nog vara därför säger du
för honestly honey du är inte my kind of girl at all
du liksom driver iväg
eller hoppar skuttar
virvlar värre än a hurricane
du är så jäkla jobbig säger du
visioner revolutioner
och aldrig en tyst minut

men det är så lätt att snubbla säger du
när poeter skaldar genomskinliga ballader
som den där om vinglas som går i kras
och blir till skimrande kristaller
precis som vi människor ibland blir till glittrande pärlor
att vi också egentligen är vackrast
när vi är lite trasiga i kanten
lite blottade

man går så lätt vilse säger du
och att du ibland kommer på dig själv med att tro
att det är jag
som är sångerna
du alltid vela sjunga

man går så lätt vilse
men sen tar dikten slut
och visst, jag har alltid snygga skor
men jag skruvar aldrig på locket på tandkrämstuben
använder alltid den rostfria stekspaden i teflonpannan
jag tar alltid med mig oredan
trots att jag vet vilken pedant du är
jag vet det, är dumt förlåt







jag tog med dig till vattentornet en gång
det var sensommar men fortfarande midnattsljust
som att solen och årstiderna hamnat lite i otakt
jag tog med dig till vattentornet
och du somnade på filten
medan jag skickade pappersflygplan över skogen
du visste nog inte
att de alla var adresserade till dig
du bara blundade och andades
och jag och vinden strök fingrar
genom ditt sömnrufsiga hår
hämtade lite nya ord
för du vet inte men
jag kanske är poeten
men det är du som är poesin
allt jag skriver är spår av dina ögonfransar mot mina kinder
eller dina andetag mot mina novemberfrusna fingrar
jag vet, det är länge sedan det var november
men de är fortfarande varma

jag viskade lite sagor för dig
jag viskade för jag måste alltid viska
för vi aldrig ensamma det är alltid någon som lyssnar
det gör mig ledsen ibland
att man aldrig riktigt är ensam att det alltid är nån som hör
jag berättade för dig nån gång du sa att det var tröstande
att man aldrig var ensam
men det skrämmer mig
jag vill så gärna vara ensam med dig

jag viskade om hur london eye snurrar
att dess lampor lyser som eldflugor om nätterna
att när man är längst upp så blir man som dem
man lyser och flyger och kan flyga över staden
långt över alla små människor med stora bekymmer
eller stora människor med små bekymmer
men man måste inte kolla på dem om man inte vill
man kan flyga till en bakgård i Notting Hill
sätta sig och gunga med ett grässtrå i munnen
för det är ju egentligen nästan bättre än att flyga


sen fortsätter jag att viska om sånt du inte vill höra
jag tror att du hör ändå fast du sover
viskar att jag vet att din mamma slutade baka bullar
sommaren -99
när din bror dök från bryggan
som alla alltid dykt från
på badplatsen där alla alltid haft ett solskensleende
jag vet att ni aldrig mera log där
hur varmt vattnet än kramades
hur mycket sanden än kittlade mellan tårna
jag vet inte varför jag säger det
men på något sätt känns det viktigt
bland vinner orden över poeten
och jag är svag för ord ikväll

kanske tror jag att jag kan rädda dig
du vet som i sagorna
när prinsen räddar prinsessan
inte särskilt jämställt tänker jag
jag är ju inte bara poet jag är feminist också
och du är en sån där som jag skulle vilja rädda
du kan få vila i min handflata
jag tror att du skulle passa bra i min livslinje
kanske skulle du smälta ihop den
och rädda mig lite också


fast jag egentligen inte vill bli räddad
bara lite kanske
om det var av dig


fast det där sista säger jag aldrig
man vet ju aldrig vem som lyssnar









sen lutade jag mig tillbaka
lät timmarna rinna mellan fingrarna
medan pappersflygplanen dansade över träden
seglade runt i nattens blåa tystnad
och sen
när de landade i mossan för att vila
kröp jag ihop på filten bredvid dig
och jag tror att du vaknade
men vi sa ingenting








jag tog med dig till vattentornet en gång
nu ser jag världen i stillbilder
och det är november igen