Hon breder ut sig över natthimlen, Karlavagnen
jag skulle vilja förstå känslan av rymd,
tränga in i det
Jag står där under natthimlen som är skör och kyligt klar
eller är det jag som är skör?
Himlen är orubblig.
Sedan slår det mig att skörhet och orubblighet bara är två olika sidor av samma sak.


Gräset är vackert, frostpartiklar har stelnat det till små konstverk
det känns skändande att gå på det, för en sekund verkar det som om mina steg kommer förändra allting, precis allting...
återigen jag, med min symbolik

När jag åkte hem så drog diset genom byggarbetsplatserna
lampor svallade ut i mörkret,gränser var upplösta
även mina gränser är upplösta nu
så känns det sannerligen efter den senaste tidens händelser
och jag är mig besläktad med tillståndet,vi bultar i samma takt
den tysta väntande industriplatsen och jag
de bygger en bro som ska rymma ännu mer trafik
men det är nu det är som vackrast, när maskinerna vilar
och marken andas tungt i senhösten.

Jag ville ge mig ut i natten och smälta samman med gestalterna där
stå där länge, tills den domnande känslan av närvaro tills sist fick ge vika för kylan.