Den där dagen
som leder mig längs regniga gator sent
i en mjukt upplyst stad
ett snabbt och ängsligt avsked
en dröm fär bräcklig för att se i ögonen
stark
orubbligt ensam

och samtidigt

så genomskinligt längtande

som vitt flor sveper längs trapporna

tunnelbanans skarpa ljus ur tunneln
tunna klackar mot perrongen

jag känner inte mig själv

ser mig själv från sidan en sekund
alltid lite för frusen och lite för ömsint
tittar för länge på de udda och inte alls på de vackra
sitter på slitna säten och vill bli sedd
men helst genom fönsterglaset
försiktigt leende eller allvarliga ögon

säg vad jag tänker
snälla någon
och vagnen stannar
ingen ser mig
och jag ser alla
gå förbi