Hon vaknade. Ni vet när man ibland vaknar till mitt i midnatten och allting har slutit sig kring jorden. När känseln äntligen får ropa: ”Tala till mig!” och sträcker sina spröt kring var millimeter av mättad luft som rör sig omkring massan av natt.
Någonting rör sig, det är som att hela kroppen av natt vibrerar och man själv är denna rörelse. Inte något gott eller ont, bara något...rörligt och utan ögon. I det ögonblicket kan man vara en plankton i en vals inre eller en stjärna i ett stort universum. Det spelar inte någon roll.

Där hennes ögon funnits kändes nu ett surrande och en längtan att gripa tag med synen, att genomborra detta mörker och förstå formernas formlöshet. Hon koncentrerade sig mycket länge, åtminstone upplevde hon det så. Men det var när hon till sist gav upp som hon förstod.

Det fanns helt enkelt ingen anledning att kämpa. Den enda hon slogs emot var sig själv och natten, och vi vet alla att natten kan man inte vinna över.

När hon släppte taget om sitt surrande och krävande, gled ridån upp och färger dansade framför henne. Hon såg med sina händer. Smakade på luften. Den var det som vi brukar benämna som svart. Men nu var hon ett steg från konstruktioner och föreställningar, och en handflata närmre natten som den verkligen var. Detta gjorde henne matt och hon lutade sig tillbaka en stund och bara lyssnade.

Hur låter tystnaden, den frågan var oviktig när man befann sig mitt inne i en stor oändlighet av tystnad. Dessutom var det inte alls tyst, hon hörde sten och skog, hon hörde sin mammas ryggtavla i ödmjuk väntan. Sedan hörde hon sig själv tänka.

Jag är en människa, tänkte hon. Jag sitter i nattens öga och betraktar mig själv utan att se.

Här finns tystnad som är allt annat än tyst, och svärta som är allt annat än svart. Och om jag tänker en tanke så förändras hela världen. Vilken tanke ska jag tänka?

Hon bestämde sig för att tänka på havet. Havet om natten, är det lätt att känna riktningen dina fenor ska ta för att föra dig framåt? Vet du om strömmen kommer från väst eller öst, är det dofter framför dig som för dig vidare in i virvlar och stormar?

En val som man möter om natten verkar påminna om en ko. Med tung andhämtning och en stor koloss av hud och blod, ben och värme. Det är enkelt att vara en val när man känner sig fram. Tankarna flyter vidare längs tunga isblock, kaskader av klart vatten reser sig emot skyn och natten har skurits itu av gälla valröster. De saknar henne, hon måste vidare...

Reser sig upp, fortfarande mörkt. Glömmer det fantastiskt självklara som nyss sjöng i henne och börjar om igen. ”Tala till mig!”säger fingrarna. Strävhet talar om en vägg. Fingrarna doftar krita och smakar damm emot kall yta. Hon borde vara instängd men ljuset avslöjar sig inte någonstans, det är tätt och det uttjatade ordet MÖRKER vill röra vid hennes läppar om igen.

Hon skulle kunna vara blind. Skillnaden mellan att vara blind och att befinna sig i en plats utan något ljus, är hårfin. Faktum är att det bara är vetskapen om vilket av tillstånden du befinner dig i, som gör skillnaden. Annars är det samma. Hon försöker komma på ett sätt att bevisa. Stryker händerna tätt intill ögonen och hoppas på en skillnad, men den finns inte.

Hon resonerar med sig själv, av två troliga företeelser så är det antagligen den enklaste av de två, som är närmast sanningen. Så vad är mest troligt:

1: Hon vaknar upp på en okänd plats och befinner sig i mörker utan något skönjbart ljus i någon riktning.

2: Hon vaknar upp på en okänd plats och är blind.

Tystnad.

Om hon hade sett sig själv nu så hade hon antagligen haft ett ironiskt leende i ansiktet. Hon känner med fingrarna över munnen och instämmer med sig själv.

Men natten då, den är ju vacker? Är det natt eller bara mörker? Inga fer frågor nu. Det är nog enklare att ta reda på vad som är, istället för vad som inte är. Det är svart. Det är väggar och att golv. Sitter hon? Ja, hon sitter. På ett golv som inte är kallt. Hon har på sig sina vanliga kläder, kanske är de lite dammiga för när hon stryker över dem så verkar luften tätna och det kittlar i näsan. Nej, hon har inte ont. Hon kan lägga sig ned raklång och golvet känns varmt och mjukt. En heltäckningsmatta, den skulle kunna vara röd. Hon tänker sig färgen röd, det djupnar inom henne och öppnar sig nedåt. Färgen röd är värme men också rastlöshet. Så hon ändrar sig och tänker mörkblå istället. Det blir lugnt igen, nästan fridfullt. Jo faktiskt. Någon skulle kunna dansa ovanför henne, på andra våningen. Någon skulle kunna dansa tango med lackade skor och frånvarande blick. Om det finns en andra våning. Det är tätt, tätt här inne men om hon verkligen anstränger sig så kanske hon kan känna vibrationerna av någons steg då och då. Har hon känt det ännu? Nej. Hon väntar men det är svårt att inte somna. Hon snurrar in sig i sina tankar, tappar konturerna och fångar sedan upp sig själv men inser att hon redan glömt vad hon nyss tänkte på.

Varför skulle hon bli upprörd? Nu är hon här och på något sätt är det som det ska. Nej, det är inte logiskt men logiken gör henne bara frusterad just nu. Hon tänker sig det mörka rummet med blå matta och draperade gardiner framför ett fönster som inte finns. Iallafall släpper det inte in något ljus. Dämpat, där är ordet! Om det hade funnits ljus här inne så hade det varit dämpat. Det stickande lysrörsljuset går inte ens att föreställa sig längre. Det gör ont att försöka. Händerna hamnar framför ögonen och pannas rynkas. Finns det en säng? Hon orkar inte undersöka. Hon ligger bra här, var nu här är.

Hon hör sig själv andas, det måste vara hon för hon känner inte till någon annan i detta rummet. Det är som att lära känna en ny vän,att lyssna till andningen... först lite främmande och med drag av spänning. Allt vad tiden går, mer och mer bekant. Lugnare. Hon kan andas på tusen olika sätt men bara ett av dem känns helt bekvämt. Hon leker en lek med sin egen andning, ibland tänker hon på att andas innan hon andas och ibland kommer andningen först, innan hon hunnit tänka.

Om någon kom in i rummet nu så skulle hon inte höra det. Hon skulle inte heller känna om hon blev upplyft och ombäddad. Blev hon det? Hon andas samtidigt som hon tänker att hon andas. Det doftar krita för hon håller handen under sitt huvud och den är full av kritdoft.