Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Från 13 till 25

Eftertanke

Läser dikter som jag skrev mellan 13-17 års ålder. Jag har alltid varit en obotlig romantiker även om jag på senare år blivit en ganska cynisk sådan. Vad jag nu i kväll inte kan komma underfund med är om det sorgligaste är att jag då trodde att någon annan skulle ”hjälpa mig att finna det jag saknar”, rädda mig… eller att jag nu börjar inse att jag inte ens kan göra det själv?
Jag tror inte ens den var tillägnad någon särskild, kärleken i sig skulle vara frälsningen som fick alla bitar att falla på plats.
Dock vet jag ännu idag inte om jag förlorat det eller om det aldrig funnits/finns… Men hur mycket det än tar emot att skriva det så tror jag ändå att man någonstans på vägen lär sig att hantera okunskapen därom.

Det är inte så att jag tyckte att detta var ett enastående prov på min poetiska förmåga vid 14 års ålder utan snarare är det bara så att jag tycker det var kul att fundera lite och av någon outgrundlig anledning vill jag dela mina funderingar med er. Möjligt är också att jag känner en stilla glädje och lättnad över att man åtminstone inte är 14 längre… Det var så mycket sånt här dravel, frågan är om jag egentligen är så mycket klokare idag… Joo…
Nåväl, här är ett smakprov på hur tiderna förändras, inte förändras.

Jag känner längtan, ångest.
Vad är det jag har förlorat?
Jag skriker åt er:
Se mig, ge mig värme!
Hjälp mig att finna det jag saknar!
Stilla den vind som river i mig.
Som slår mot blödande tomma
väggar i mitt inre.
Vad är det som fattas?
Jag vet inte ens om jag har förlorat det
eller om det aldrig funnits.
Jag känner bara vinden.
Om jag fick känna livet skulle den avta.
Om ni såg mig skulle den stillas
Men om du bara älskade mig
skulle det inte ens spela någon roll.



Alternativt avslut 10 år senare:

Om du älskade mig skulle inte spela någon roll.
Om ni ser på mig för mycket vill jag försvinna.
Men när jag får känna livet lyfter jag ansiktet mot vinden och njuter av full storm.





Fri vers av Pirate Grace
Läst 514 gånger
Publicerad 2006-11-17 15:37



Bookmark and Share


    Mattias Karlsson
Ja, herregud vad jag kan bli förlägen när jag läser mina gamla dagböcker. Eller inte förlägen kanske, men jag tycker bara att det är så synd att man ägnar så mycket tid åt att vara så liten och osäker och hoppas på att någon annan skulle komma och rädda en.
Tack för texten, en tripp tillbaka till hur det var.
2006-11-20
  > Nästa text
< Föregående

Pirate Grace
Pirate Grace