Någon fyller mitt inre med sanden från ett timglas
Den strilar långsamt
Den är varm och gnistrande och mjuk

Min kropp blir en stämgaffel, slår an en ton
Tonen dör i vibrato i min livmoder
Eftar sin födelse någonstans vid fontanellerna

När du rör vid mina bröst försvinner jag
Kvar finns bara något uråldrigt
Jag är allt och inget, jag är kvinna och intet mer.