Söndagsmorgon i tvättstugan och torkskåpet är redan belamrat med rödvitrutiga stärkta dukar som bara kan betyda en sak. Jag hukar och skyndar med mitt för att hinna undan, men nej, Gittan stampar in och dunkar ner ett dvd-konvolut i bänkskivan framför mig. Brokeback Mountain. Hennes råspacklade ögon stirrar vilt och de sprejade lockarna ligger stelt, var och en på sin plats. Jag tänker att ingen, ingen borde vara fullt så vaken klockan åtta en söndagsmorgon i november.
”Asså”, hennes hesa stämma äger rummet, ”jag vakna sex och gick ner med tvätten så satte jag på den här jävla rullen som dom säger ska vara så jävla bra, så, asså jag vet inte vad jag ska säga. Asså , jag orkar inte med bögar”.
Hon börjar slita sina dukar ur torkskåpet och daskar ner dem i en flätad korg.
”Jo” säger jag, ”men den försö…”
” Det ska jag säga dej Josef, att en av dom, han fattade i alla fall att han inte var normal.”
”Ja, jo, det kan ju vara svårt att förs….”
”Ja jag säger som det är jag, det är det där jävla kultursverige som ska hålla på att fjäska för minoriteter. En vanlig jävla människa, det är inte gott nog åt dom, nä nä” en tunn stril av saliv rinner ur hennes mungipa. ”Faan jag som ger blod och allting, annars gör jag ingenting av det där, men blod det ger jag, ja du vet en vacker dag kan man ligga där själv, och då gäller det att det finns resurser, ja det ska jag säga, hur är det med dej förresten.
”Ja, det är ju lite ti….”
”Tidigt på morgonen ja” Hon dänger ner de sista dukarna i korgen, sliter åt sig konvolutet, säger med ansiktet redan riktat mot dörren ”Kul att ses, ha en fin dag Josef”

Hon är borta igen. Jag står kvar, viker t-shirts och begrundar.