Också föll jag.

Ner, bortanför tågen, ljuden av fötter som sprang genom livet och rakt igenom hinnan runt världen. Jag slutade andas luften omkring mig, och glömde rädslan. Så kom en sista känsla av lättnad.


Betongen skrubbar kallt mot hennes vänstra kind och hon känner blodsmak i munnen. Nu har hon snubblat över de nya stövlarna. Igen. Frosten kyler snabbt igenom kappan och kvickt reser hon sig upp, borstar av benen. Ingen har sett henne.

Massan av stressade människor verkar alla ha samma mål; hinna fram innan chansen till lycka försvunnit. Alltid verkar det finnas en enorm tillfredställelse i att passa en tid, i att skynda sig genom livet tills det tagit slut. I att för fem minuter skratta åt sin egna livstress och säga att, man är väl inte mer än människa.
Man är väl inte mer än vad man är.

På kappan är det nu vita ränder. På stationen sitter folkmassan på bänkar och väntar på sin tid. Hon går med blicken i betonggolvet, rädd för att falla offer för någons granskande ögon. Dagen har börjat.
Utanför fönstret har vintern börjat för en vecka sen eller två. Frosten kom och tog världen, de flesta i folkmassan blev irriterade över att ytterligare tre minuter av deras morgon nu skulle gå åt till att ta på sig ytterkläder. Tänk, tre minuter bara för att jorden behagat snurra på ett visst sätt.
Tre hela minuter av en morgon när man kanske skulle blivit lycklig.


En av stationsbänkarna är grå och halvtäckt av tuggumin och pappersservetter. Där är det ingen som velat sätta sig, nej, hellre sitta bredvid en främling än att riskera sin hygien på en grå och äcklig bänk.
Därför får hon sätta sig på bänken. Därför att den är tom. Därför att hon smälter in där, bland servetterna. Det gör henne ännu mer osynlig.
Så är det när man är lite fel. När man snubblar över sina egna fötter, påväg genom morgonen.
Varsågod, du tilldelas en plats i tomheten.

Hon har glömt många känslor sen tiden sprang ifrån henne. Glömt ordet trygghet. Blivit kall och tillslut helt osynlig för alla människor som forfarande håller på med sitt febrila sökande efter lycka.
Därför gör det inte så mycket att hon får sitta där på bänken, alldeles själv bland servetterna, tills hennes tåg kommer.

När klockan blivit 07.34 står hon på den frostiga betongperrongen och ser tåget komma, långt, långt där borta. Två decimeter från hennes fötter är en gul linje målad, för att markera att man inte ska gå närmare rälsen.
Försiktigt tar hon ett steg framåt, så att hennes ena fot korsar linjen.
Runt henne springer folket åt alla håll. Hon flyttar den andra foten efter den första. Inget händer.
Nu tar hon två stora kliv, rakt mot kanten. Spetsarna på stövlarna når ut över rälsen. På andra sidan sitter en duva, med ett öga av kol som speglar himlen.
Till och med himlen har tappat sin färg, hinner hon tänka. För plötsligt flyger fågeln. Hon vinglar till på klackarna. Snubblar igen. Det är kallt.

Så faller hon, ner över rälsen. En meter eller så.
En tillräcklig meter, eller så.


Också föll jag.

Ner, bortanför tågen, ljuden av fötter som sprang genom livet och rakt igenom hinnan runt världen. Jag slutade andas luften omkring mig, och glömde rädslan. Så kom en sista känsla av lättnad. Den första på rätt länge, faktiskt.