Den plats där bleka solstrålar tränger igenom lövverk, belyser den svarta marmorn skiftesvis, och i stenen syns ärr av släktled, aningar av de som gått förbi, så många ansikten och alla ber de mig att inte vända om, de ber mig att lyssna, att befria deras röster ur det tomrum där de naglats fast.

Då görs en dimension sanning. Någonting blir åter helt, ljuset reflekteras på ett nytt sätt. Regndroppar stannar i luften, det som tyckts genomskinligt får en blå ton. Arkaiska fragment. Det stelnade krackelerar och antar former jag inte anat.

Går bland ton och åter ton av marmor. Bland glömda gravar. Och många stenars namn är i stort sett bortflagnade, andra kan man fortfarande läsa. Så har några namn fyllts i på nytt. Glänser i guld. Till och med har namn lagts till i efterhand, namn på mördade, och deras kroppar har försvunnit långt borta.

Finner en grav vars lokation finns noterad i en bok. I boken ett nummer men på själva platsen ingenting, ingen sten, ingen marmor, ingenting förutom växter. Slingerväxter som växer över någon jag aldrig mött, egentligen inte vet så mycket om, men ändå:

Det jag kan ana är att ur det stora mörkret kliver skuggor, ur de svarta hålen formas allt på nytt. Liksom en spegel av de barn varje massakrerat folk föder fram när kriget är över, av de blommor som förmår gro i sumpmark, som ett ljus som brinner trots att vindarna är så mycket starkare än dess låga.

Jag har blivit varse att en bottenlös kyla kan skapa en sorts kramp, som ger friktion, skapar en sorts process, gnistor av ljus, länkar av eld.

Just det där, att vi alla brinner, det som måste glömmas för att vi ska kunna rulla i de proppfulla vagnarna mellan stationerna.

Det kan vara så att det är de dunkla orden som visar vägen alltmedan det självklara språket gör människor till bödlar.

För mitt inre ser jag facklor lysa upp natten på stenbelagt torg. Människor andas lydnad i kylan. Vita rökmoln stiger ur deras munnar. Runtom torget smyger skuggor.

Bödlarnas blickar är svarta hål, jag tvingar mig att stirra rätt in i dem, jag vill falla bakåt för att undkomma men håller dem kvar, och inom mig viskar en röst att jag inte vill dö, att jag vill resa mig upp på nytt, att de svarta hålen kan säga mig något om mig själv.

När regnet faller tar jag ändå på mig och återvänder, för att se dropparna slå mot marmorn, för att känna mig mycket ung, känna mig mycket gammal, miljontals droppar, hällregn som bildar pölar på marken. Och allt är alldeles stilla.

Den lukt som slår emot mig, alldeles frisk, bland all denna död, en doft som är alldeles frisk. Liksom en viskning från alla dessa släktled som klyvts. Till en av tusen av dessa gravar en efterlevande. Av en tjock stråle, en tunn stril. Att överleva, som på trots.

Detta trots. Att vara människa. Att känna sig så maktfullkomlig, men vara så förbannat liten. Varje människa så förbannat liten.

Lever i en befängd längtan att det alltid ska stråla, aldrig mattheten, de tomma drömmarna. Glömskan.