Klockan över byrån slog elva. Jag studsade till vid ljudet och konstaterade med en suck tiden. Elva, och jag hade fortfarande inte fått ner ett enda ord på datorn framför mig. Inte ett enda ord och jag hade ändå suttit och stirrat på skärmen i nästan tre timmar. Tre timmar! Snacka om inspirationstorka. Jag suckade ytterligare en gång och såg ner i koppen bredvid mig. Tom. Överallt på mitt överbelamrade skrivbord låg det skräp i form av godispapper, brödsmulor och en och annan fläck av utspillt te. Det var visst bara mitt huvud som var tomt. Och koppen.
Jag såg ut genom fönstret. Jag kunde se hustak och skorstenar i oändlighet där utanför. Min lilla vindslägenhet var riktigt pittoresk om man tänkte efter. En perfekt skrivarlya. Det var irriterande att se på hustaken och tänka på att här kunde skapas mästerverk. Särskilt när det inte verkade som om jag skulle skapa några. Inte i natt i alla fall. Jag kastade en mördande blick på den tomma skärmen som om det var datorns fel att jag inget kunde hitta på. Jag vred mig på den hårda stolen. Så snurrade jag runt den så att jag satt in mot resten av rummet. Jag hade visserligen redan testat att inte se på skärmen eller tänka på den, men det kunde inte skada att försöka igen. Jag glodde ut på min lilla lägenhet och mitt huvud fylldes av smutstvätt och dammsugarbehov. Hela lägenheten låg i mörker förutom det lilla sken min skrivbordslampa gav ifrån sig. Plötsligt fick jag syn på en liten mörk siluett i bokhyllan. Jag reste mig från stolen och gick fram till hyllan. Jag tog med mig föremålet tillbaka till skrivbordet. Det var en liten parfymflaska, antagligen ett ''prov''. Jag kunde inte minnas att jag hade en sån flaska eller var jag hade fått den ifrån. Försiktigt skruvade jag upp korken och förde flaskan till näsan. En sötaktig vaniljdoft fyllde mitt medvetande. Det var något längst bak i huvudet som väcktes till liv...


Hans ögon glittrade, hela hans ansikte tycktes stråla. Han var uppspelt.
Varuhuset var fullt med folk, det var mitt i julruschen. Han gillade att vara där det fanns liv.
- Se här! ropade han. Se så mycket parfym. Kom så provar vi några.
Han skämtade. Visst gjorde han det. Men det var det fina. Då blev även parfymprovning underhållande.
Det fanns en hel hylla med prover. Han drog mig i handen till där de allra tjusigaste och dyraste miniflaskorna stod. Han valde ut en och skruvade skrattandes upp locket. Sprutade ut lite på fingret och strök undan mitt hår vid nacken. Han la fingret bakom mitt öra. Jag kände doften från hans händer. Hans ansikte kom sakta närmare. Hans ögon glittrade...


Mina händer höll ett fast grepp om skrivbordskanten. Jag andades häftigt. Jag kunde höra mina hjärtslag i det tysta rummet. Sakta släppte jag taget om kanten och ruskade på huvudet. Jag kände mig omskakad. Någonting försökte göra sig hört och jag trängde bort det samtidigt som jag ville släppa in det. Jag sköt den lilla parfymflaskan en bit ifrån mig och såg på klockan. Det var snart midnatt och datorskärmen var lika tom som förut. Jag visste att det var någonting som ville ut, jag verkade bara inte kunna få ner det i ord. Alla känner ju någonting, men så fort jag gjorde det antog jag liksom att jag skulle få till en text av det. Det var ofattbart frustrerande att inse att jag inte kunde det. Kanske var jag en usel skrivare. Kanske borde jag kasta mig ut genom ytterdörren i morgonrock och tofflor, och springa till tidningen och förklara för min chefredaktör att: tyvärr, jag kan inte skriva. Då skulle de få något att skriva om i alla fall. Jag kunde inte låta bli att le, men leendet försvann strax. Jag var trött. Och orolig. Tänk om jag verkligen inte kom på något. Då skulle redaktionen inte bli allt för glad. Och jag... Jag skulle bli besviken.
Det var en stjärnklar natt. Jag kunde se ett fåtal stjärnor, trots ljusen från staden. En gång i tiden hade jag kunnat tyda en del stjärnbilder. Jag hade till och med vetat historierna bakom dem. Men de fantastiska historierna hade jag glömt. Nu såg jag bara ett virrvarr av brinnande stjärnor. Men virrvarret var vackert. Klockan slog tolv. Jag fortsatte att se ut genom fönstret. Stjärnorna blinkade mot mig där uppe, där ute. De fick mig att känna mig så liten. De blinkade och jag tyckte att himlen var oändlig. Vilket den ju säkert var. Jag suckade. Typiskt. Bara för att jag hade tittat på stjärnorna hela natten, behövde de väl inte fylla mitt huvud? Det var bara irriterande med de där stora frågorna, jag fick aldrig svar på dem. Vem fick det? De döda kanske. Då tyckte jag mig se något på himlen. Som om stjärnorna antog ett mönster...


Det var alldeles stjärnklart. Himlen var full av stjärnor. Gräset var lite fuktigt, men luften varm. Han låg på rygg och pekade upp mot skyn.
- Där har du Cassiopeia, sa han. Och där är Orions bälte.
Han log. Han kunde dem alla. Han var den perfekta läraren. En bil hördes på långt håll. Annars var det tyst. Vi låg och såg på stjärnorna. Visst, jag kunde se Orions bälte. Jag skrattade och satte mig upp. Hans mörka ögon såg på mig. Sorgsna.
- Jag kommer att sakna dig.
Tystnade omslöt oss, våra andetag var allt som hördes. För ett ögonblick kunde jag höra hans hjärta slå. Jag skulle sakna honom också.
Stjärnorna blinkade ner till oss. Jag la mig ner igen och tog hans hand.
- Jag har hittat...


-...Cassiopeia.
Min röst lät tom i det mörka rummet. Jag kände att mina ögon var fuktiga. En tår letade sig ner längs kinden, men jag svepte bort den och såg på den lilla parfymflaskan. Den tomma datorskärmen lyste mot mig. Jag kände hur orden rörde sig i huvudet. Varför kom det då inget?! Varför kunde jag inte få ner den här...känslan? Mina minnen hade spelat, det var stjärnklart och det luktade vanilj. Det var något som fattades... Vad var det? Vad mer krävdes det? Jag la mina händer på tangenterna.


Hans rygg såg så ihopsjunken ut. Axlarna lutade rakt nedåt. Han gick ensam på den lilla vägen. Bort. Längre och längre bort. Han gick. Han övergav. Tillslut syntes han bara som en liten prick i fjärran. Snart försvunnen för alltid.


Stjärnorna brann utanför min mörka lägenhet. Jag stirrade på de skrivna orden på datorskärmen:

''Jag älskar dig''.