När livet vek från ditt anlete
föll jag över den gestalt
som nyss varit du.

Ville hålla kvar din färg,
din värme. Slå igång ditt hjärta.
Ropa dig tillbaka. Ta din plats.
Följa med.

Allt hade stannat, utom tiden
som såg till att det blev kväll.
Ute tändes majeldarna,
men inte i mig
och aldrig i dig.