Jag hade påbörjat en resa
du vet den som aldrig blev av
resan hade sitt bo i dina ögon och den livnärde sig på dina läppar

ett oändligt sammelsurium av

                                                ord

                                                          ord

                                                                    ord

och av tårar

blickar som enbart var till för att du inte skulle sätta den där nålen i armen igen - för att du inte skulle föra pipan till dina läppar - tusen tunga tankar som jag bar i mina händer trots att de var fulla av sår

jag körde bort till den del av stan där de bodde - de tunga - där blixtarna fann näring ur älvarna och tiden trädde glaspärlor på hårstrån från ditt huvud

där vilade du likt sjöskum på en trasig soffa och jag slog mig ned vid dina fötter för att berätta sagor för dig mellan dina frossbrytningar och uppstötningar

tacksamhet - vad är det? ditt förakt nådde aldrig mina slutna ögon

jag såg bara framför mig de ögonblick då du ville hoppa från ett fönster på fjärde våningen och därför fortsatte jag att berätta myter och legender du inte ville höra

maskros - varför växer du alltid i asfaltens sprickor - och varför dör du direkt då jag plockar dig för att sprida gult ljus inom mig?

tiden rann ut såsom den brukar göra och mellan dina händer vilade din barndom bleknad av injicerad ungdomstid och de bara pratade och jag tänkte att det de säger är bara

                                                    ord

                                                              ord

                                                                        ord

men du är tårar

och vener fulla med vallmo och nu har kronbladen fallit och livet slutit sig inom fröhusets gröna murar