Vid horisonten försvinner ännu en grådisig dag,
det är en del av vår utmätta tid, som för evigt är förlorad.
Natten kryper på oss och tar över efter eget behag,
fylld av olust, mörka timmar då all ångest är förstorad.

Timmar då saknad bygger klumpar av ångest i bröstkorg,
när längtan tapetseras på alla väggar och målas i taken.
Timmar att tänka på minnen, och att uppfyllas av sorg,
allt som inte blev som det var tänkt, sånt håller själen vaken.