Sakta sakta börjar jag ana
ana att natten är över

men jag slumrar in lite till
drar mig åter in i det mörka
in i det sköna mjuka
som är så rogivande att vila i

Flera gånger dras jag in i natten
nästa gång
dagen gör sig påmind
blir medvetandet lite längre
men nattens trötthet
släpper inte riktigt taget
utan i dunkel tillbringar jag
en stund till

Tidigt så här på lördagmorgonen
känns det helt rätt och bra
i sakta mak har jag fått vakna
inte av någon skrällande klocka
jag har fått ta uppvaknandet
i kroppens takt och inte i
pressen från alla måsten