Det finns en värld, en värld där solen går upp varje morgon. Bara av gammal vana. Det finns en värld där solen lyser på allt som lever och allt som dör, alla hjärtan som dunkar och krossas. Det finns en värld full av hjärtan som läker och tid som går. Idag ska någon ta sitt sista andetag och någon ska fortsätta leva.

På vägen går en flicka, hon krossar is under sina fötter. Det låter på ett speciellt sätt och solen lyser henne i ögonen. Det är en av de där vinterdagarna då allt är bara vackert. Flickan märker det inte, det spelar ingen roll. Inget spelar någon roll. Hade hon lagt märke till det skulle han velat klippa sönder varenda solstråle, sopa bort glittret på sön. Där går hon på vägen. Han både går och krossar is samtidigt, det är två saker. Hon gör fler saker. Hon önskar sej tiden tillbaka och hon vet. Hon vet att allting kan förändras så fort. Ingenting blir längre vad det skulle vara. Varje dag lär man sej något nytt, och idag lärde sej en flicka med grön jacka att allting kan ta slut. Ingenting är självklart. Allting kan falla, förr eller senare.

En annan flicka ser sig i spegeln med guldram. Det är ingen flicka som tittar tillbaka från spegeln. Hyn som innan var så slät och len är nu alldeles för stor och rynkig, liksom urtvättad och sliten. Hon som en gång var en flicka med slät hy och bruna lockar fingrar på ringen på sitt finger. Det är en gammal ring, i nästan femtio år har den suttit där. År efter år, dag efter dag. Hon sluter ögonen och kan fortfarande höra regnets piskande. Ja, regnet öste ner den sommarkvällen för så många år sedan. Det var en kväll då en pojke, som var på väg att bli man, strök undan en regnvåt brun lock ur en flickas ansikte för första gången. Det var en kväll då en ung man och en ung kvinna hittade kärleken hos varandra. Den sortens kärlek som varar hela livet och regnet öste ner. Hon öppnar ögonen och ser på sin spegelbild. Det är tiden, viskar hon som en gång var en flicka. Det är tiden. Hon torkar bort sina tårar. Allting förändras, säger flickan till sej själv. Hon tar på sig vinterkappan, den röda, och går ut i vintern.

Solen lyser fortfarande över vintern och luften är så kall och vass att det gör ont att andas. Den blå februarihimlen ligger som ett tak över allt som lever och dör. Två flickor går, det krasar under deras fötter. Varsin väg, varsitt liv.

En flicka med grön jacka väcktes av telefonen imorse. En flicka väcktes av ett samtal som ingen vill få. En flickas värld föll ihop och det är ett mirakel att hon kan gå där på vägen. Hon tänker på dagen innan det som är idag. Hon tänker på honom som hon älskar. Igår lovade de varandra och sej själva att alltid vara just de. Vad som än händer, sa en nästan vuxen flicka och en nästan vuxen pojke viskade evigheten och mer i hennes öra. Nu gråter flickan som var lyckligast i världen innan telefonen ringde. Hon gråter och det blir kallt på hennes kinder, vintern vill göra tårarna till is. Kanske försöker den torka hennes tårar, och säga att det inte var meningen. Sent på kvällen som var innan idag åkte en pojke hem i sin bil. Han åkte i sin bil och nynnade för sej själv, han hade varit hos flickan som han älskar. En pojke som älskar en flicka åkte för fort på vägen som fått vintern över sej. En pojke tappade kontrollen över sin bil. En flicka väcktes imorse av telefonen, hon trodde det var han som hon älskar. God morgon älskling, svarade en trött flicka som väcktes av telefonen. Ingen älskling sa god morgon i andra änden. Det var från sjukhuset. En pojke ligger på akuten, en pojke har gått sönder. Rösten i telefonen hade sagt att läget var ostabilt. Att det inte var säkert att han skulle klara sej. En röst från sjukhuset sa att de gjorde allt de kunde. Att det fanns en chans. En flicka med hopfallen värld går på vägen som leder till sjukhuset. En flicka med våta kinder går på vägen och varje steg skriker stanna kvar, lämna mej inte.

Hon som en gång var en flicka vaknade inte av telefonen imorse. Hon vaknade ensam utan honom som hon har vaknat med i så många år. Hon drack morgonkaffe ensam, och det var längesen han fanns där hos henne. Pojken som en gång för så länge sedan strök undan en regnvåt lock från hennes ansikte är ingen pojke längre. De fick tiden tillsammans, men inte gratis. Tiden kräver sitt och nu ligger han som en gång var en pojke i en säng med gula lakan. Han är vid liv, men han lever inte. Han har legat där länge nu. Han ligger bland slangar och apparater som håller honom vid liv. Och varje dag kommer den gamla flickan och besöker honom. Varje dag sitter hon vid hans sida och håller hans hand. Hon berättar om saker som händer, om deras två döttrar och deras barnbarn som nu lärt sig gå. Hon berättar om vad som händer i världen, och om solen och vinden. Varje dag är han lika tyst. Hon vet inte om han hör men en flicka som älskar en pojke ger inte upp. Hon går samma väg idag som varje dag och snön gnistrar runt omkring henne.

Nu är två flickor på väg mot sjukhuset. En är gammal, en är ung. Solen lyser på dem och deras tankar fylls av pojkarna de älskar. En gammal, och en ung. Ja, solen lyser på dem båda och idag ska ett av pojkarnas hjärtan slå för sista gången. Flickorna går och krossar is under fötterna. Det knastrar och nu kommer de fram till sjukhuset.

En flicka som för första gången öppnar dörren till sjukhuset torkar sina tårar med jackärmen och håller upp dörren för en tant i röd jacka som ler och tackar. En tant där innanför sjukhusdörrarna ser sej själv i den rödgråtna flickan. Flickan tar emot pappersnäsduken som den rynkiga handen räcker fram. Han heter Ludvig, säger hon. Hon som en gång var en flicka ler lite inåtvänt åt något som bara hon ser. Det hette min man också, säger hon. I några sekunder står de bara och ser in i varandras ögon, två flickor. En gammal, och en ung. De är så nära varandra två främlingar kan vara. Sekunderna tar slut, tiden är det enda som man kan lita på helt och fullt. De går åt varsitt håll, mot varsin avdelning och varsin säng.

Det finns en värld där solen går ner varje kväll. Den går ner över allt som lever och allt som dör. Den går ner över ett sjukhus där två flickor för några timmar sen satt hos sina pojkar. De satt och höll varsin pojke i handen, i varsitt rum. Flickorna pratade med sina pojkar, den gamla och den unga. Pojkarna var lika tysta båda två. Det ända som visade att de var vid liv var deras bröstkorgar som höjdes och sänktes under de sjukhusgula täckena. Två flickor, en gammal och en ung gick ifrån sjukhuset samma dag utan att något var varken bättre eller sämre. Två flickor gick hem var och en för sej.

Nu går solen ner och nu tar en av pojkarna sitt sista andetag. En av pojkarnas tid är slut och en flicka kommer att blir ensam kvar. En av pojkarna får livet tillbaka och imorgon kommer två flickor väckas av telefonen. Tiden tar vad den vill ha och solen går upp och ner över en värld som snurrar runt, runt sej själv dag efter dag, år efter år.