ett bortglömt eko som fortplantat sig mellan tidevarvens eviga väggar av levande sten berättade för mig:

- jag mötte trädets händer med mina egna och viskade mina bekymmer till den broder jag länge saknat men som alltid funnits där  - du min släkt, min bror, du som är fast rotad i myllan och  vars rötter löper långt ned i underjordiska hemligheter - du drar upp virvlande strömmar genom din kropp och jag avundas dig din trygghet

min vila pulserade genom min kropp - och för att kunna fortsätta leva förvandlade jag mig till bäck - lät min kropp forsa fram mellan de tunga trädens stammar och ropade av smärta varje gång min vattniga kropp slog emot en sten - människor som vandrade längst min färdväg kunde höra det kvidande ljudet men trodde sig endast höra vattnets ljud mot sten - stenars ljud mot vatten

innan bäcken slukades av havets oändliga käftar valde jag att dö och tog gestalt som människa - då jag vandrade hem kunde jag fortfarande höra vattnets klagan i mitt bröst och jag lämnar ännu våta fotspår efter mig där jag går