Kroppsminnen hemsöker kända kvarter.
Parkerar kring ryggslutet
och startar tidsmaskinen.
Reser både inåt och bakåt,
svänger höger vid korsbenet och stannar.
Jag kliver förvånat in i ditt välbekanta rum.
Vad gör jag här?
Spelar scenen
fram och tillbaka
tills jag hittar slutet.
Jag hade glömt morgonen.
När du vaknade.
Jag gjorde inget motstånd.
Jag var inte ens där.
Såg på.
På tryggt avstånd från kroppen.
Nu lägger jag känslorna till minnet.
Faller igenom. Följer hela rörelsen.
Runt.
Sliter förlåtelsen ur kroppen.
En skärva av en fjäder
i min hand.
Den största smärtan,
som kommer av att inte känna.