Du böjer din ryggrad
skriver långa ord i nysnö

när du vänt dig om och gått
plockar jag dem ett och ett mellan tummen och pekfingret
(just så som det var även innan snön föll)
och låter dem sakta falla mot botten av innerfickan
(såsom vi föll, när inga staket längre fanns som höll emot)

kanske finner jag dem åter
en midvinterdag då solen står i zenit
och läser dem högt för sparvarna
som spatserar utmed isflakens förädiska kanter
(som ett återspeglat minnet av vår isdans mellan hägg och syren)