Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
(Tack Lola!)


inte längre några vackra verser


jag kräktes på vägen hem
och han ville ha mig
så snart han fått mig i säng
och jag minns att jag undrade
vem av oss
som var det största
äcklet

här finns inte längre några vackra
verser
även om jag kan recitera
Boye på
beställning

här finns inte längre några avancerade
teorier
även om Foucault och Bourdieau
är namn jag kan stava utan att kolla efter


spegeln visar
sjuttiotre centimeter midja
och jag undrar
vart fan jag tog vägen

jag viftar med foton
av en gammal version
och jag känner mig som
en mjukvara
som måste uppdateras
och startas om
för att fungera

jo, jag möter mig själv
ibland
på nedmensade damtoaletter
även om jag såklart också
ibland har funderat över
var nu dessa damer finns

blåblanka ögon
möter mig
och så kindben
och nyckelben
och höftben
och stilleben

som jag är
som jag blev

och den jag var
finns nu i en pärm
mitt namn i
spretiga bokstäver
över dess rygg


ditt namn i
spretiga bokstäver
över allt som någonsin har funnits fy fan älskling FATTAR DU?

Det är jag,
och det är
Mina Hundar
Kan du hinna undan?

Som vi sjöng ikapp
en gång i tiden
Snubblade över ord
snubblade över
varandras
ben

men sen

det tog inte lång tid men
sen

kräktes jag på vägen hem
med en annan
andedräkt och han

var förmodligen inte
ett större äckel
än jag


jo, jag möter
mig själv
och det är
ingen skön syn, älskling

när du hittar tillbaka
när du kommer igen

jag väntar här och jag
har dålig svensk rap på stereon och jag
kan inte säga annat
kan inte lova annat
kan fan inte stå för något annat

än att stepmaskiner
kan locka stora kvinnor
till att bli

mindre,

och de stora ord
jag en gång ägde

är nu alla
varianter av samma
lögner och du har

förmodligen hört dem
förut men älskling,

allt jag har,
jag har allt,
allt jag har

det är fanimig allt jag har
och skall du ta det ifrån mig
skall du beröva mig det

finns inget annat, finns inget kvar, och när jag möter
när jag möter mig själv
och när även dina ögon
når darrande läppar
kanske har vi då
sjunkit lika lågt,
för älskling

det jag kan säg,
det enda jag verkligen kan säg,
utan att ljuga, utan att ens
darra
mellan mina revben,
är att jag aldrig någonsin

stannat upp

för att

titta ned


ingen skön syn,

det är fan ingen skön syn
på botten

älskling















Fri vers av Tiny
Läst 686 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2006-12-16 03:20



Bookmark and Share


  Lola
Den känns så personligt riktad till någon, nästan kodad mellan varven, ändå släpps man som utomstående in i känslorna, sugs in, tycker att man känner igen det...
Jag tycker verkligen mycket om ditt sätt att uttrycka dig. Du är så äkta, dina metaforer så träffande och snillrika, ditt symbolspråk på pricken.
I min värld, Tiny, är du Huge - och då pratar jag givetvis inte fysik.

Om jag ska vara något kritisk så är det angående titeln. Jag tycker inte att den är lika bra som innehållet.
Förslag: 'inte längre några vackra verser', kanske?
2006-12-16

  Per Rydberg
Stark, stark känsla i dina ord! Jag tycker om ditt sätt att skriva - beskriva, i korta ofullständiga satser skriver du inte allt, men tillräckligt för att deperationen kommer ut. Den frustration och ilska som kommer ut här blir vare sig banal eller äcklande, utan en rak höger mot mig som läsare.
I all denna exploderande text hittar jag flera små exaktheter som gör mig lyrisk i sin poetiska skönhet:
'blåblanka ögon
möter mig
och så kindben
och nyckelben
och höftben
och stilleben'

eller:
'allt jag har,
jag har allt,
allt jag har'

Tack för att jag får läsa din dikt där du säger så mycket!
2006-12-16
  > Nästa text
< Föregående

Tiny