jag tänkte jag skulle skriva ett brev till min syster
jag vet att det inte hjälper
jag tror det mest sett ut som ord

det är en svår balans det där,
vad som är sanning, vad som är ord och vad som är lögn
en hårfin gräns mellan verkligheten och en annan värld
som uppe bland stjärnorna

och jag avundas christer fuglesang en del
han går runt däruppe, bland stjärnorna
uppe bland det svarta,
som du
med en stor dräkt som väger 140 kg
precis som du

och den tycks aldrig försvinna
även om man snart kan spela trummor på dina revben
och du säger,\"känn här\" och lägger min hand mot dina höftknölar
allt känns så mycket mer nu

och visst undrar jag vart du tog vägen
vart du tar vägen när du går
vilken gång du tänker stanna borta eller faktiskt vända om och gå tillbaka

och jag sa till dig, sålänge du vill så kan det gå
samtidigt som jag vet att jag nog inte är din hoppets stjärna för tillfället
för jag inte hjälper dig som jag ska
som en syster ska
genom att inte ringa
genom att inte åka hem till dig helt obestämt bara för att sitta i uterummet
med filt och en stor mugg lagom varm vaniljlatte bara för att du ska känna dig behövd

jag tror jag är rädd
inte bortskrämd men rädd
att jag inte ska hålla din hand tillräckligt hårt när du faller
att förstöra mer än jag gör nytta
att finnas där men inte kunna hjälpa

det är vad jag är rädd för

för sanningen är att jag hade gett dig allt
jag funderade på vad du skulle få för julklapp detta året
jag ville ge dig hela världen, men på något sätt är det inte tillräckligt
jag ville ge dig en känsla och jag ville ge dig något som gjorde att du mådde bra
för det hade varit mitt livs bästa julklapp
att få se dig må bra
du vet, på riktigt
under huden

jag hade gett dig mitt liv
det låter klyschigt och jag önskar jag kunde sagt att jag älskar dig på mitt sätt för orden \"jag älskar dig\" räcker aldrig till
men jag hade det
om du hade stått på en bergsavsats, redo att hoppa
hade jag sprungit allt jag orkat och lite till
dragit dig tillbaka och fallit ner själv om det skulle behövas
jag skulle inte ens skrika, bara veta
att det är sant, jag svär på allt som betyder att det är sant
för du och jag, syster, vi är någon

och visst kan det verka som att jag inte orkar
men alla gympalärare säger att när man känner sig helt slut så orkar man ungefär 25% till
är det inte så
och jag tror ibland att bara jag lägger mig ner så dör jag, är helt säker
men det blir aldrig så, jag bara somnar för att vakna ytterliggare en morgon
och genom det bevisar jag för både mig själv, dig och resten av världen att jag aldrig lämnar dig
jag ska finnas hos dig varje dag, varje minut, varje millisekund för att se till att du överlever
och dom säger \"det är bara en tidsfråga\" och jag gråter och skriker \"nej! det är inte så!\"
försöker förtränga dom förbannade orden

syster, det är så mycket du inte ser


och det är så jag säger det