& hon går varje gång jag tittar ner
jag är inte rädd för mörker
jag är rädd för tystnaden
hon lämnar efter sig
när hon går
& mörkret blev min vän
den dagen
han har vidrört alla mina lakan
& hans ögon
läppar
hud mot golv
han har vidrört alla mina känslor
& partiklar av tårar som
försökt tränga in långt under huden
& han som försökte tränga in
i mig
det är som när man ser
någon man vill prata med
som bara går vidare
& man tänker
att fan vad jag är
ensam egentligen
eller när man ser någon
man var kär i somras
som aldrig sett en
i röken av pipan
& i ögonen efter
trappan
då vänder han sig om
& ser när man fixar till
håret
med pannan fäst
på hans ögon
& man tänker
att fan vad jag är
ensam egentligen
jag kände en gång
en betongplatta tryckt
mot mina ben
ångest ångest
och totalt jävla
förtryck
husen i mörker
som aldrig skrämde
mig innan
stegen trängde sig på
in i mig
stegen trängde in i mig
hårt
våldsamt
...& fan vad jag är ensam egentligen
(men ni blundar för mig)