Han äger nästan mina ben nu,
åh vad jag önskar att jag kunde ge honom resten också

Åh vad jag önskar att minuterna blev inglasade
och att tiden stannade på fika där borta i evigheten
Alla mina blodfläckar bildades i mörker
och när ljuset klev in var det
aldrig för att stanna

Halkandes svävade vi iväg med
fantomsmärtor i bakhuvudet
Jag trodde hans händer tänkte
hålla mig hårdade när jag samlade
kraft för att kasta mig ner mot golvet
Men när jag vaknade var det redan
för sent för att öppna
lådan och minnas hur illa man
kan göra en pärla

Med hans händer längs mina
vader önskar jag att jag fick
se honom underifrån,
jag tjuter och sparkar
varje gång jag hör hur hans
livslinje minskar
I lågan från ljuset brinner
vår gemensamma framtid upp,
när jag ligger över honom och
försöker tänka på stunden

I hans varma andedräkt bor
en önskan om bortgång
och känslor som pressar
sig in under min hud,
genomborrar mitt bröst
likt bultar och nubb

Hans smärta blir aldrig min,
men min smärta är hans nederlag

Hans händer är mitt hittegods,
hur han rör dem min belöning
Hans uppenbarelse är min bensin,
hur han är hos mig min flyktbil

Han äger nästan mina ben nu,
åh vad jag önskar att jag kunde ge honom resten också.