Den stora människans ensamhet

är lika vis liten som
de smås räds i skingrad flock

Den lilla människans storhet
fylla föga fritt; ett taktilt Nobelpris retarderat ljug
sig dubbla tungors sälla

chironde sände bud

tiden i

timman innan

tiden åt


de vackraste
de staplas ovanpå varann

Pantlåna sig en längtan

knapparna håller bevis

ja, störst av allt var kärleken
tills dagen isen kom
med svartbriketterna
från svartbältenas
gästabud