I den mörka natten, ett blodigt spår, en kylig rysning, på vägen där du går
du är nästan ända hemma, men allt synes främmande, marken, träden skuggorna som rår

fukten kryper, blodet isar, ett ljud än här än där, överallt sig ansikten visar
vem där vem där, ropar du ut, rösten skakar och du in i mörkret kisar

nattens öga som hänger över himlen tung, du stannar upp försöker vara lugn
bakom dig en viskning, en iskall blick, från en varelse av okänt ursprung

du hoppar till kväver ett skri, hela kroppen darrar när du frågar: Vem är ni?
jag är en rastlös själ från en förlorad tid, en vålnad som ännu söker frid

rösten är hård, bitande kall, släpar sig fram och klingar som metall
du är övergiven, lämnad åt mörkret, ensam bland gran och tall

en klo dig griper, av mörkret tagen, blänker till en kniv i magen
du faller ner av smärtans tyngd, lämnas ensam, rädd och naken

du kryper fram med djupa sår, efter dig ett blodigt spår
varje tag av anden djup, en ilning genom benen, en iskall kår

smärta smärta du försöker skrika, men smärtan får dig att kikna
en meter, två meter, nästan hemma, men för mörkret du till slut måst vika

lealös, livlös, utan hopp, döendes på vägen en blodig kropp
du var så nära, ett par meter blott, nu rinner liv och värme med blodet bort

det kommer dröja till ljusa dagen, innan man hittar dig naken, blåslagen
ett nattens offer, ett mörkrets barn, som många förr, främlingstagen