Han skruvade på sig i soffan. Sist han hade varit där och suttit i den här soffan hade det varit för att hämta hem Felicia från ett party. En hord av prinsessor och pirater hade sprungit runt i rummet och tjoat på. Idag var rummet helt tyst. Rummet var stilrent. Möblerat i enkla, men klassiska möbler i en blandning av arv och nyköpt. På väggen hängde lokala målares verk blandat med familjefoton.

Som en virvelvind. De tre orden kunde han tänka sig skulle ha beskrivit offret. Hon log alltid och var alltid på väg någonstans. Hon hade bus i blicken, men var snäll - fast aldrig stilla. Hon var nyfiken´, hon var långt ifrån blyg.

Var det vad som kostat henne livet? Hade hon själv kontaktat mördaren av nyfikenhet? Kände hon mördaren? Varför blev hon mördad? Tankarna hade helt och hållet skjutit minnena av en lyxmiddag på restaurangen i hamnen åt sidan. Han reste sig upp och gick till en bild på hela familjen Bäckström. Lyckliga. Det var det ord han först tänkte. Dom var lyckliga.

"Så Janne nu är vi här"
Sörens röst lät sig inte riktigt lik, Janne kunde inte annat än känna medlidande med vännen. Var dom vänner? Eller bara bekannta?
Han gjorde en enkel gest mot soffan och paret sjönk ner som om benen inte bar dem längre.

"Jag vill börja med att " han harklade sig och kände åter smaken av magsyra kämpa sig upp genom strupen.
".. med att beklaga sorgen."
Viktoria gav ifrån sig ett kvidande ljud och gömde ansiktet mot Sörens axel. När hon slutat snyfta försökte hon torka bort tårarna innan hon med darrande stämma förklarade
"Du.. du var den första som sa så... som beklagade sorgen..." Sörens armar hårdnade runt henne och han drog henne så nära han kunde. Hon lät honom dra henne närmare och lutade sitt matta huvud mot honom.
"Kan du berätta Viktoria... berätta vad som hänt idag..."
Kvinnan flämtade till
"Min dotter har blivit dödad kommissarien" hon nästan fräste ut orden.
"Jag menar... före, vad har hänt under dagen? vad har ni gjort, berätta så ordagrannt som du bara kan, när upptäckte du att hon saknades?"

Efter att ha hämtat kraft från någon osynlig källa började hon berätta om mathandlingen och grälet.

""Håll truten bortskämda unge... det var dom sista orden jag yttrade till vår dotter Sören... de sista ord som någon som älskade henne sa, kanske de sista ord hon någonsin hörde"

Efter ytterligare en gråtattack och tröstande fortsatte hon.
"Jag hade migrän, jag får det ibland när jag känner mig stressad och mitt tålamod var inte i topp, när hon ignorerade att svara så täntke jag elaka saker... jag tänkte så hemska saker Sören...jag tänkte att hon gott kunde få vara hungrig om hon skulle sura... men sen fick jag dåligt samvete och skulle gå till hennes trädkojja och se om hon var där, jag hann aldrig fram till trädkojjan innan jag såg henne... oh gud"

Viktoria Bäckström slog armarna om sin egen överkropp och började vagga fram och tillbaka, ett kort mantra mummlade hon genom sina spända läppar

"blod blod blod blod blod"
Sören höll henne mot sig och Janne såg hur tårarna nu även rann ner mannens kinder. Magen knöt sig igen. Skulle han ha gråtit om dethade hänt eller skulle han bara bli stilla... eller skulle han bli arg? Han visste inte. Hur skulle han förklara för Felicia att hon inte kunde gå till Maria och leka imorgon som det var tänkt?  Hans funderingar avbröts av Sörens röst.
"Måste vi fråga henne mer Janne, hon är... helt krossad... "
Janne skakde på huvudet men så kom hen ihåg sig. Fan att känslorna inkräktade på hans arbete...
"En fråga bara Viktoria: såg du någon eller något? Någon som gick från platsen det kan ha varit innan du kom dit... har du sett någon obekannt på området de närmaste dagarna"

Hennes ögon spärrades upp.
"Oh gud jag vet inte... jag vet inte SÖren jag kan inte tänka... jag vet inte"

Janne klappade dem klumpigt på axeln och avlägsnade sig. Wicke arbetade fortfarande uppe vid skogsdungen och när Janne slöt upp till dem såg han hur den lilla kroppen lyftes till en plastsäck. De där säckarna luktade på ett speciellt vis, och han rynkade näsan. Död. Det var lukten av död.