En gång i tiden kände hon den
då lyckan stod henne bi
efter det nuet kom så ett sen
när hon inte kunde tänka vi
hon mindes så väl hur det kändes
att få vara i tvåsamhet
och hoppet på nytt tändes
då han smekte i varsamhet
henns kind som av tårar vättes
hennes ögon sökte kontakt
och livet i tanken mättes

Men han tog hennes ansikte i sina händer
och sade min kära det går inte mer
jag måste se till vad som händer
min fru när jag gör det hon inte ser
så var leken den ljuvliga över
var och en gick till sitt igen
hon insåg att hon aldrig nånsin
skulle få honom till sin egen
Han gick hem till sin lagvigda kvinna
med blommor och allt i sitt grepp
bara för att i älskog henne finna
han hade bränt sina skepp