Den andas tungt
den veka vinden
där den sveper in oss sakteligt
och vädrar ut vårt hat

Och ej som varma brisar
den rosa oss om kinden
och håller om oss moderligt
när sinnet böljar svagt

på brutet skepp
på skuldra svag
i gång mot bättre tider

de glömmes fort
och kastas bort
för inget smeker skarpare
än dolkens kalla egg


Det luktar blod
det kalla havet
där det vågar sig mot land
och sköjer bort vår lust

och ej som sköra bäckar
det släcka kan vår törst
och blänka under skuggorna
när solen står som högst

i djuplagt vrak
i skuggad dy
där strålar aldrig lyser

vi gömmer tyst
vår ödeskyss
för inget smakare bittrare
än skämda lögners skall