När mormor dog

var jag enbart några få år

långt ifrån vuxen och stor

då la jag en teckning i hennes sista bädd

vid hennes förr så trygga armar

för jag ville att något av mig skulle

vara med henne, för alltid

vila i frid gode övermor vi älskar dig

När du morfar dog

var jag större och förstod så mycket mer

ty hela jag var ännu kvar på jorden innan det

mormor hade inte fått något med sig

men när morfar du dog

vila i frid vi saknar dig

då la jag något större vid din arm

ty jag la hela mitt hjärta i din famn

och sen dess har jag aldrig varit hel igen

nej för döden skapar hål

omöjliga att fylla

den får en del av oss

kvarstående att försvinna

medan den bortgångna lever

vidare utan oss och gråter

tills vi möts igen