Nu när jag sitter i mitt normalt stora rum och försöker göra lite läxor så självklart måste Max rusa in och förstöra. Han hoppar in i rummet, tar tag i mitt hårspray och innan jag hinner säga något så försöker han sraya i mitt hår. Han måste ha tråkigt. Riktigt tråkigt. Jag blundar och skriker att han ska försvinna ut ut mit rum och när jag sedan öppnar ögonen så hammnar blicken på ett foto där en lappkåta visar sig. Det här kortet är inte nytt och det har verkligen inte förvandlats det är bara så att jag tydligen inte har varit uppmärksam nog och kollat på det. Iallafall så börjar tankarna susa i huvudet på mig och jag kommer ihåg den gången när jag var i Norrland med min familj och min dötrista släkt. Det måste bara vara jag som tycker att min släkt borde vara utrotad förlängesedan eftersom Jerry, min \"stört sköna\" pappa och min bror, Max tycker ju om att göra forntida saker. Såsom att fiska och vandra i bergen medans vattnet tar slut, de ser det som ett äventyr medans jag ser det som att vi håller på att dö. Och inte för att glömma att basta. Det var det mesta vi gjorde när jag var liten. Hur kul är det egentligen att sitta i ett varmt, svettluktande, litet, instängt rum och kolla på halvnakna män med blåa tånaglar? Svaret är att det inte är kul alls för en liten flicka som jag. Eftersom jag är lite emot mina förfäder så fick jag ju göra en förändring. Förändringen var att jag skulle flytta. Helt själv och på egen hand. Jag var åtta år då, men jag hade ett mål. Ta mig ut i världen för att upptäcka mer än bastubad och bergsklättring. Jag gav mig iväg den tolvte April, två dagar före min födelsedag. Jag kommer ihåg att det var annandag Påsk. Och jag såg verkligen framemot min resa. Jag hade gått upp klockan fyra på morgonen/natten och dragit på mig mina kängor som var alldeles leriga av alla dagar här i byn, Kallön. Tre steg och jag var ute på trappan från huset. Jag tänkte inte på att skriva ett brev vart jag skulle eller varför jag gav mig iväg. Men kom igen!, jag var bara åtta år. När jag äntligen hade kommit ut så gick jag försiktigt förbi några timmerhus och en kåta. Den stora brasan i mitten av den lilla byn glödde litegrann från dagen därpå och den gav ifrån sig en tunn rök. Jag gick på den grusiga vägen och långt där framme såg jag att solen höll på att titta upp. Träden bredvid mig var täta och bildade en väldigt tjock skog. När klockan hade slagit nio, kände jag att min mage roppade efter mat. Jag hade med mig mina sparpengar, en smörgås och en liten youghort. Eftersom jag inte visste hur stor världen var så visste jag inte när jag var framme. Jag visste inte heller ens vart jag var påväg till men när jag var där så visste jag att jag var framme. Jag satte mig ner på en liten, kall sten och åt lite av brödet jag hade. Eftersom jag kände att jag inte var framme på ett tag åt jag inte upp youghorten. När jag hade ätit lite till på brödet började jag gå. När klockan var tolv var jag famme vid den stora läskiga motorvägen. Där åkte det bilar fram och tillbaka väldigt snabbt. Kallön ligger ute i mitt ingenstans, tyckte jag då, så jag förstod inte att det fanns så mycket bilar där. Men en sak förstod jag och det var att det inte fanns några trottoarer så jag fick försöka gå lite i gräset bredvid den stora vägen som vällde fram över myrarna. När jag hade lunkat två timmar till så såg jag ett litet, ruttet hus. Det var en bar. Jag gick fram till bardörren och tittade in. Det jag såg var inte så mycket egentligen. En vanlig bar med öl och spelmaskiner, spelmaskinerna stod på och rasslade till då och då. Jag gick in och satte mig på en hög stol med skinryggstöd och tittade på de stora människorna med skägg och tatuerade armar som drack. En man med inget hår på huvudet och en ring i näsan kom fram till mig och frågade vem jag var och varför jag var där. Jag berättade så mycket som att jag ville bort från en by och in till storstaden. Han tittade konstigt på mig men lovade att hjälpa mig. Han gick till en telefon och ringde en taxi. Först trodde jag att han skulle skicka hem mig och nästan allt hopp inom mig försvann. Men när jag satt i taxin och var påväg från Kallön så förstod jag att mannen med ringen i näsan hade hjälpt mig och jag var så lycklig. Nu kändes det som att mitt liv skulle börja på riktigt, att jag skulle åka dit jag hörde hemma, till Stockholm. När den gulsvarta taxin stannade vid en flyghållplats hoppade jag av, sa hejdå och gick in i den stora byggnaden. Långa människor med rutiga kostymer och svarta blänkande skor kollade ner på mig och jag blev lite skräckslagen. Jag sprang fram till en kvinna som såg ut att jobba där. Hon var klädd i en marinblå kjol, en vit skjorta, en väst som hade samma färg som kjolen och hon hade satt upp håret jätte fint. Jag sa att jag ville till Stockholm men jag hade ungefär elva kronor, femtio öre och en youghort. Hon skrattade, klappade mig på huvudet och sa att det skulle vi säkert ordna. Jag gick efter henne när hon gick iväg. Hon pratade med en annan kvinna som såg ut nästan att vara klonad och sedan så visade hon mig in i ett flygplan fullt av annorlunda dofter. Jag hade aldrig då åkt flygplan men jag var inte rädd. Jag blev anvisad en plats att sitta på och jag satte mig ner. Fixade med säkehetsbältet och sedan somnade jag.
Jag vaknade upp av ett meddelande från kaptenen att det var dags att gå av. Jag gick ut ur flygplanet och ner för en jätte lång trappa som var i kontakt med planet. När jag kom ner på marken fick jag en ny doft att lukta på. Det luktade bensin, massa bensin och snabbmat, bensinen luktade som du förstå bensin och snabbmaten fett. Jag gick in i ett nytt stort,grått hus och gjorde samma sak där som i det förra. Jag pratade med en ny kvinna i lika fina kläder och fick efter ett bra tag en taxi. Jag visste inte vart jag skulle men vad gör det när jag ändå hade nått mitt mål, jag var i Stockholm! När jag satt i taxin kollade jag på taximannen. Han var ung och hade brunt hår. Han frågade efter ett tag vart jag skulle någonstan. Jag sa att jag inte visste men ville se stan. Han förstod att jag hade rymt eller något liknande eftersom han såg att jag inte var så gammal. Den här mannen var väldigt trevlig och visade runt mig i stan. Men när det hela var över så skjutsade han mig till Polis stationen. När vi gick in i det lilla kontoret satt där två poliser och fikade. Mannen berättade för poliserna att han hade visat runt mig i stan och att hon borde åka hem, men att han inte visste vart hon, jag altså, bodde. Poliserna hade också blåa kläder men inte samma sätt som de vid flygplatsen utan polisernas kläder hade guldknappar, gick fram och hukade sig, som om det har så stor betydelse tänkte jag, de frågade var jag bodde och jag svarade att jag bor i en by i Kallön men att jag är född att bo i storstaden. Poliserna skrattade och satte sig ner. Efter en halvtimme ungefär hade de klurat ut vart jag bodde och mannen med det fina bruna håret hade redan åkt iväg. Poliserna tog med mig till byn och jag sa ingenting eftersom jag var så sur då. Jag ville verkligen bo i Stockholm. Vi åkte polisbil till flygplatsen där vi sedan åkte med ett plan till en annan plats som vi därefter tog taxi hem till byn. När vi kom fram var det eftermiddag och jag gick sakta med poliserna fram till den gammla trädörren. Kan du tänka dig se ditt barn stå vid dörren och hon har varit borta ungefär ett dygn, med två poliser bredvid sig. Ja, för min pappa var det en \"spärra upp ögonen\" situation. Poliserna följde med in och jag teg fortfarande. Pappa bjöd poliserna på fika och de berättade alltihopp för han, var det nödvändigt tänkte jag, att berätta allt?. När poliserna hade gått kramade pappa om mig jätte hårt och sa att jag inte fick göra så mer. För mig lät det blablabla, sånt har man ju hört förut. Jag satte mig för att spela harpan med en kortlek, eftersom inte vi hade så mycket teknik då.
Fottot gör alla minnen så tydliga och jag kan se framför mig hur jag reste från Kallön till Stockholm. Det var verkligen en upplevelse men då tog jag det som nästan en självklarhet. Tur nu iallafall att vi har flyttat till Stockholm och bor i en fint kedjehus. Släkten kan jag inte ändra på såklart men jag har blivit mognare och försöker uppskatta allt jag kan nu förtiden.