i samma ögonblick som ljuset tändes
studsade hans tankar mot den överbelamrade väggen

vänta min spade
vänta

mänskligt vansinne vilar djupt under jordens yta och först när månen stigit vit och rund ska vi gräva efter det svarta guldet
jag kan känna din styrka i ditt lena av tid slipade träskaft
och nu har stunden kommit då jag lyfter dig
min spade

befriar din tyngd

genom min enkla beröring av min hand möter jag generationer av svett luft blod och jord

minns hur de format dig
färgat och ärgat din mörka personlighet

kom min vän
vi ska jaga tillsammans i natt

*
han var ensam när han lämnade sitt hus
släpande spaden längs asfalten

ljudet lät makabert
skrämmande illavarslande
ont

han jagade något som inte skulle låta sig finnas alltför lätt

*
gatlampornas sken lyste lika ojämnt som månen
där fanns ett fåtal som fungerade men andra hade slocknat helt

greppet om handtaget hårdnade
de vita knogarna lyste
kontrasten mellan dem och den svarta asfalten framstod nästan smått obscen när ljuset träffade dem
men ingen av de som gömde sig innanför de persiennneddragna gråsvarta fönster som flankerade gatan reflekterade över detta
inte heller mannen

han gick tyst vidare med böjt huvud
intetsägande

endast spaden skrapande fortsatte plåga nattens stillhet