Jag står i ett kolsvart rum, inte ett enda ljus och kan inte ens se mina egna händer. Obehaget växer i kroppen på mig.
Jag tar ett lugnt andetag och säger Hallå ut i mörkret.
Det ekar tusen gånger åter, och slår tillbaks i mitt ansikte.
Ett klick hörs tyst i rummet, och lysen går på så kraftigt att jag bländas.
Jag är naken, börjar plötsligt frysa utan att tempraturen i rummet sjunker.
En sådan där psykisk kyla.
Jag vrider på huvudet, och försöker se mig omkring mer.
Allt som nyss var knallsvart är nu kritvitt.
En vit liten kub som jag verkar instängd i, för det finns ingen dörr.
Jag blir som förlamad utan anledning, helt mekanisk.
Och stirrar med huvudet böjt ner i marken, på mna fötter.
Tillslut kommer det ett svart hål under dom, och det är blött, kallt.
Och det växer som ogräs. större och värre och böljar som ett hav ut över golvet.Jag vaknar till och får panik, vad är det här? Det kommer från ingenstans!
Jag är tillslut omringad av det svarta och det ligger helt platt, inte en enda liten våg rörde sig.
Kusligt stilla och skrämmande.
Utan ett ljud kastar det upp sig längs mina fötter och anklar, som vågor krashar upp mot klipporna.
Detta är inte längre vågor, något i det verkar ha liv. Det kryper längs mina ben, alldeles iskallt som förlamar min kropp så jag inte kan röra det som den övertagit. Det rinner uppåt längs kroppen, över höfterna och mot mina bröst. Jag grips av panik, hemskt och läskigt.
Försöker krafsa bort den svarta smörjan med händerna, men den vägrar flytta på sig. Stelt som keramik. Svart som natten.
Det fastnar på händerna, och när jag lyfter dom så fängslas dom fast utan någonting alls mitt i luften, över mitt huvud.
Smörjan är påväg över brösten, har övertagit hela min kropp förutom halsen och huvudet.
Plötsligt kan jag inte andas, det har nått min hals nu, och det känns som någon tar stryptag på mig, men lagom hårt för att få kipa efter lite luft, lagom så jag kan skrika. Och huvudet är fortfarande klart, så jag kan fortfarande önska mig att det finns hopp kvar.
Det kravlar sig över nacken, över öronen och sväljer mitt skrik så jag själv inte hör det.
Svarta smörjan ökar takten, slingrar sig över hakan och mot min mun som vidöppet skriker för full hals.
Det rinner in, som giftig gas känns det att andas in ångorna av det.
Hela min mun fylls och allt åker ner i lungorna.
Mitt skrik kvävs, och jag känner hur jag förlorar min kropp helt, allt är täckt.
Ljuset förstärks och steker det svarta, det bubblar och har sig på mig, det bränns. Och efter några sekunder tar allting eld. Jag brinner upp, utan att kunna göra något, ens andas, försvinner jag långsamt med eld och syror.
Därefter såg jag snabba flashbacks bilder på vanligt folk, stan, jorden och vårt samhälle över huvudtaget.

Det svarta smörjet var mänskligheten.