Framför spegeln står jag nu

ihoplappad och ihopsydd flera tusen gånger om

ibland undrar jag om det ens är mina bitar de syr på

för efter alla spruckna sår genom år och da\'

så känns det inte längre som jag

men jag antar att jag aldrig var något bra ändå

så jag låter mig själv gå

och kvar blir jag, som deras ofullständiga skapelse