Det finns en hand, en handske av järn.
Den griper efter mig, kramar sönder mig.

Jag har känt den länge nu.
Den tiden jag skulle ägnat åt att glömma.
Men glömmer gör jag inte,
hur mycket jag än önskat att jag kunde.

Varje gång jag ser dig,
håller den mig i sitt totala, iskalla grepp.
Chansen att komma undan är lika stor
som chansen att överleva ett fall från min balkong.


Jag kan inte andas, för du tog mina andetag.
Mitt hjärta kan inte slå, för det vet hur det känns
när ditt hjärta slår tätt intill det
i mörkret.